Världens sämsta vän? Jajemen, de e jag det!

Jag köpte en stor svart skinnsoffa. Jag såg den några månader innan jag flyttade in i min lägenhet och blev totalt kär i den. Du vet som man kan bli. Man ser den perfekta och sedan finns det ingenting annat som är ligger i samma liga. Inget annat som är lika bra. Och jag tog en massa pengar från mitt sparkonto för att kunna köpa den här soffan. Och äntligen är sparkontot på banan igen men det har kostat på. Nåt soffbord har jag fortfarande inte och vi snackar inte en heltid i jobb. Snarare det dubbla. Och de senaste månaderna har kostat på. (läs åren) För jag jobbar jämt och är alldeles för lojal och snäll mot chefer och kollegor. Till slut går det ut över mina vänner. Och jag satt här häromdagen och kände mig som världens sämsta vän. Hatar när jag inte kan ställa upp så som jag vill kunna. Hatar att inte ha tid för dom som verkligen är viktiga. För dom är så underbara och älskade och förtjänar bättre än vad jag har för tillfället. Tro inte att jag skyller på min dyra soffa. jag bara flög iväg här och följer ingen röd tråd. Jag tycker jättemycket om min soffa. Speciellt nu när jag är lite halvsjuk och får gosa ner mig i den.. Jag tycker bara inte tjejen som sitter i den. Hon felprioriterar. Hon är ingen bra vän. Något är fel när min vän ringer och frågar om det verkligen var jag som skickade blommor. Fast jag skrev hälsningar från Norrland och jag är nästan den enda hon känner i Norrland. Och jag har ingen aning om hur Geisha har det. Och när jag smsar Kaptenen ringer hon upp och säger 'Åh, fan.. lever du?' Och när jag smsar bästkompisen får jag inget svar och jag ringer upp men att prioritera kaffe hos mig finns inte på kartan.. Så jag fortsätter gosa ner mig i min soffa och känner mig fortfarande som världens sämsta vän. Och det finns inget jag kan göra förrän imorgon. Och frågan är; Hur går man från att vara världens sämsta vän till helt okej?

Jag borde svarat på ditt sms, jag vet..

Om du vill. Så är jag där. Och om du vill. Så får du varje vattendroppe i havet. (Jag är västkusttjej, jag vet att det är många) Om du vill är jag där. Varje dag. Om du vill ger jag dig varje vindpust. Om du vill är jag din vind. Wind of changes. Och jag kan mima till Carola och du kan vara min storm. Och sen kan vi byta låt och älska till Guns and roses senaste skiva. 14 spår. 71 minuter och 25 sekunder. Sätt för fan inte på nån halmastadsgubbes platta som tror sig kunna något om att älska till Rock n' Roll. Förolämpa för fan inte Buddy Holly! Om du vill så skiter vi i rätt och fel. Jag gör hellre fel så jag kan lära mig något. Om du vill stannar vi jordens rotation och snurrar själva. Om du vill stannar vi bara hemma å mekar med bilen. Jag kan nog lära dig en del. Men du får skotta snön. Be a man. Jag kan hjälpa dig med en sked. Sen kan vi ligga sked. Du kan lukta underbart och om du vill. Jag säger om du vill. Om du vill kan vi bara skita i att jag vill vara med dig. Om du vill kan du skita i den känslan jag ger dig. Om du vill kan du skita i den. Jag kan inte bara skita i den känslan. Men jag försöker så gott jag kan.

om hur lite gör så mycket

jag kan inte ens ha på mig det linnet utan att tänka alldeles för mycket på dig. Kan inte bära det utan att minnas dina ord, dina blickar, dina kyssar i hemlighet..

Kalla golv, lätta golv..

Ett pinsamt hej och jag brukar inte rodna. Men när han kliver innanför dörren och möter min blick kan jag inte titta tillbaka.. Och bakom mina ögonlock flimrar suddiga bilder av hopslingrade fingrar förbi. Så jag tar tag i liten flicka, söt flicka, håller henne nära, busar och gosar och slipper pinsam tystnad. Senare däckar jag på min frugas golv och där är allt så enkelt. Där diskuteras bara små problem. För där finns inte dom stora. Där excisterar inte Hon och P. Där finns inte osäkerhet och olycklighet. Där är det närmsta problem vi kommer något som han skrev i sms, något som någon annan sa i fyllan för fyra år sedan. Någon som aldrig hörde av sig eller någon som vart alldeles för fyllekåt. På frugans golv är allting enkelt. Där finns inga problem.

Och jag är så glad att jag har henne..

Nattpromenad

Det startar som en vänlig klapp på ryggen av mig och ett "Hej du".. Ingen mer tanke på det. Sen kryper en känsla längs ryggraden om att vara iaktagen. Så jag vänder mig om och där är han. Och hans brännande blick borrar sig in i mig. Och jag får ett "Hej igen" och en varm kram och plötsligt är charmigt blyga killen inte särskillt blyg utan bara charmig. Och vi pratarpratarpratar. Pratarskrattarpratar. Och ibland tappar jag bort samtalsämnet och fastnar i hans ögon. Hans ögon som liksom suger tag i mig. Och vänner som kommer fram och pratar. Och jag försöker vara trevlig fast jag tycker att dom stör. Och det är väl i och för sig ganska kul. Men jag tappar bort samtalsämnen och fastnar i hans ögon. Hans ögon som suger tag i mig. Hans ögon som vet precis vad han vill. Och som visar det. Och när klockan är tillräckligt sent för att vara socialt accepterat drar han tag i mig. "Ska vi gå hem till dig eller mig?" är första frågan efter dörren har stängts efter oss. Och det är minusgrader och kallt och han drar med mig till Susabäckens sista porlande för det här året. Han tar tag i min hand när jag nästan ramlar och han pratar om spelberoende och jämthunden och det är nymåne mellan trädkronorna. Det ligger nysnö som dämpar alla ljud.
Allt utom hans andetag.
Och stjärnor lyser över Åresjön som bär nattdimma. "Hit ska vi" och jag svarar Hit ska du. Han ifrågasätter och ser besviken ut. Och jag vet inte vad jag vill. Jag vet att jag inte vill falla dit igen. Och argumenterar för och jag har inget bättre att komma med än att; Jag kan ju inte gå till jobbet i läderbrallor förstår du väl. Och han frågar vilka av hans byxor jag vill låna...
Hur det slutade?

9:e December

Imorse vaknade jag av att telefonen ringde. Min enda lediga dag den här veckan och jag var bakis, trött och irriterad. Imorse när jag vaknade var det den 9:e december. Anna-dagen. Min namnsdag. Det som brukade vara min Morfars födelsedag. Och den här dagen brukar jag ringa min mamma och gratta henne, för hon heter också Anna. Direkt vi har lagt på brukar jag ringa min pappa för att försäkra mig om att han tar hand om mamma. Egentligen är det nog mest jag som tänker på Morfar just den här dagen.
Så imorse ringde min telefon iallafall och väkte mig. Det var min kusin. Älskade, älskade bästa vän. Och hon berättar dom mest bästa nyheter som får mig att rysa av lycka för hennes skull! Och mer än så har jag lovat att inte säga. Men jag blev tusenglad och på balkongen med morgonkaffe, tillhörande cigg och soluppgång över renfjället tänkte jag att den här dagen kan inte finnas något negativt med. Det kan inte finnas någonting som gör det här till något annat än världens bästa dag. Och Mister Mystik hör av sig och skrattar och pratar och skämtar med mig. Han delar med sig av sina tankar och bekymmer och av sin glädje och sina små konstiga ideer. Och han kallar mig busunge och får en glimt i ögat innan vi säger hejdå och försvinner i dålig täckning. Och knappt tjugo minuter senare hittar jag mig själv skrikandes i irritation, frustration, ångest och ilska. Trots att P och Hon är 80 mil bort lyckas dom förstöra mig. Och jag slipar mitt skrivbord tills jag blöder om händerna. Sen går jag ut på balkongen med duntäcke. Sätter mig på kallt betonggolv och tänder ett ljus för min Morfar. Och jag vill gråta. Men några tårar kommer inte. Så jag sitter kvar på kallt betonggolv och hör telefonen ringa ut inne i lägenheten. Ljuset har nyss brunnit ut, men jag sitter där än.

Ignore more

Det finns en ilska mot en likgiltighet. Det finns en ilska som jag inte rår på. Likgiltigheten är min. Och hans. Det är en del av det som gör han mystisk. M som i mystik. Det är en del av det som gör mig så jävla dum. Dum och, låt mig hitta ordet jag söker, IDIOTISK!
Arg, arg, arg!
Ilska alltså. En ilska mot en likgiltighet. Om att inte ta sig tid. Om att inte bry sig. Om att bara få en bekräftelse over and over från mig. Well, här är väl ännu en. Och det är just det enda han söker. En bekräftelse som säger honom att han fortfarande kan om han vill. Men han vill inte. Och jag är dum. Idiotisk som ger honom den. Och jag försöker ta mitt förnuft till fånga och vara likgiltig. Försöker ignorera när det gör för ont.
Blir hemlig.
Så här har du ännu en jävla bekräftelse. Jag bjuder på den idag. Det är ju finare att ge än att få.
You see, I've learned from the best. Japp, egotrippa på du.
Oh, shit ja hatar när ja skriver som om han faktiskt skulle läsa det här. Never. De e han alldeles för likgiltig för.
Så bry dig inte. Bry dig inte ens om att fråga nästa gång heller. Jag mår fint. Det hade varit så enkelt för dig och betytt så mycket för mig. Japp, jag spär på egotrippen ännu mer här då. Händer det någonsin att han frågar så är det ju ändå bara om ryggen. Japp, den där som jag svankar för mycket enligt honom. Eller hur? Så fortsätt likgiltigheten. Totalignorans tack. Och eftersom den här bloggen är ett sätt för mig att må bra tänker jag fokusera på det. Inte bloggandet alltså. Bloggen kan dra åt... Så nu skiter jag i det här bloggeriet. Han är en idiot, jag är en idiot. Konstaterat ännu en gång. Fokusera. Fokusera på de där med att må bra istället. Det må väl kosta lite extra ryggont imorgon då.. ;)

Och misstolka kan man göra med allt, jag slår vad om att ungefär alla som läser här misstolkar. xoxo / I know best (just egotrippin myself a bit)

A hundred miles

Med utsikt över Byfjorden och max hundra meter från huset jag växte upp i ligger ett hus. Den vita grunden byggde min pappa i tonåren och på den mörka fasaden klättrar murgröna och rosor om somrarna. Om vintrarna piskar västkustregnet på nordsidan och rinner på gnejs och granit ned mot Koholmen. På altanen står farfars kikare alltid redo för att spana in sjöfåglar men framförallt skrov, motorer och segel. I köket står farmor bland träpanel, sockerskålar och tallrikar som hänger på väggen. I handen, redo med kaffe eller kavel. Min farmor är en riktig bullfarmor. Alltid en godisgömma, alltid nybakta kakor, alltid hembakt frukostbröd och den bästa bästa skörosten. Hon är morgonmänniska. Målar fransarna och drar ur papilljotterna strax efter sju. Då är löskokta äggen redo för frukost och kaffekokaren gurglar till. Sen sätter farfar på morgonnyheterna och farmor löser dagens första men absolut inte sista korsord. Sen är det pyssel i rabatten, och kaffe i elvasolen. När vi var små, jag, min bror och mina kusiner, sprang vi runt på deras gräsmatta. Farfar lärde oss att hugga ved och vika svalor i papper. Om våren skrapade vi sjötulpaner från ekans träbotten och sen hjälpte vi alla till att måla. Blå bottenfärg insmugglad från Norge var den bästa. Tack vare giftet kunde man ha i båten redan från mars fram till midsommar utan att behöva dra upp och skrapa den ren. Varje vår byggde han oss var sin fågelholk medan vi lagade näten och varje år visade han oss nya ställen att plocka smultron och rabarber som farmor sen bakade paj på. Varje höst tog han med oss ned till stranden för att gräva upp blålera så vi kunde sitta i källaren om vintern och dreja och skulptera och ibland målade vi i oljefärg med fingrarna. Alltid, alltid hade farfar gamla fiskarhistorier att berätta och farmor lärde oss bohusläns alla visor. Minnen från huset med utsikt över Byfjorden och klätterrosorna är bland de bästa barndomsminnen jag har. Vi visste redan då att vi var lyckligt lottade, och vi njöt till fullo. Vi tävlade om vem som spottade bigaråkärnor längst.
Nästan hundra mil från huset med lukten av nybakt sitter jag när det ringer i telefonen. Det är morgon och det är dimma över Åresjön. Det är P i andra sidan luren. Han pratar om sjukhus och om att inte kunna äta. Han pratar om farmor.
Det handlar inte om att jag skulle vilja vara någon annan stans än här.
Ibland är det bara en klump i magen.
Ibland är det bara väldigt långt till dit och då.

Storsnö

Det faller tung, stor snö över byn ja bor i. Jag sitter vaken hela nätterna och tittar ut genom mitt fönster. Kryper upp i filt och raggsockar. Tusen, tusen tankar. Vit, vit snö. Tunga stora flingor.
När jag var liten sprang jag precis som alla andra barn och tittade upp i himlen. Såg ut en extra stor snöflinga som jag sedan fångade på tungan och lät den smälta där. Total fokusering.
Nu sitter jag uppkrupen i fönstret och ser storsnön dala nedåt. Långt långt bortom fjällen och horisonten finns den salta lukten av hav. Långt långt bort i tankarna finns total fokusering. Nätterna igenom sitter jag uppkrupen och tittar på nysnön. Tusen, tusen tankar och du vet hur alla ljud försvinner när det ligger snö. Den liksom dämpar allt. Lugnar. Så jag sitter hellre nätterna igenom i lugn och dämpat ljud än ensam i en säng. Men med sällskap i sängen sovar jag gärna där. Och jag vaknar gärna på en viss arm.

Och han frågar vad jag ska göra där. Och jag modifierar sanningen. För det är alldeles för svårt att berätta mer. Det är alldeles för lätt att inte säga allt. Och egentligen borde jag bara hålla tyst helt. Fortsätta sova på någon annans arm och försöka glömma.

Andnöd

Din röst dånar som Ristafallet i mina artärer

får magen att stå på händer

Dina blickar tar mig högre än Skutan

och får venerna att porla som Susabäcken

Din energi får mitt hår att virvla

och din lukt försvagar mina knän

Men du

får mitt hjärta

att pumpa häftstift

sticker sönder min hud

punkterar

mina

lungor

follow up

so i kinda texted him. i don't care. i miss him.
damn i'm so stupid.

Everything for nothing

Klockan slår en timma över midnatt och jag lägger ner skrapan. Det tog mig tusen tankar och en vägg avskrapad färg för att komma fram till denna tanke.
Hur jävla dum får man va?
To think he would give a damn. Och hur kunde jag släppa hoppet om en kille som är så charmigt blyg? All for nothing. (everything fo all.) Och det plippar till och frågas mitt i natten om en film skulle smaka. Och det skulle det. Han skulle smaka. Men jag är så jävla dum. Och hur kan man tacka nej till att vakna på charmiga blyga killens arm och sträva skäggstubb? Det var ju iallfall så jag utläste "komma över och se på film?" Dags att ta tag i det här. Dags att come clean on Mister Mystic. Imorgon är jag ledig så då är det jag som ringer charmigt blyga killen och imorgon är det jag som får lite närhet. I could really need some.
Tänk att man ska behöva skrapa så mycket färg för att få fram en enda klar tanke. Tänk vad man kan komma fram till med en hel lägenhet.
The renovation has begun!

Gå på skaren

Mitt ex hade en katt. Jag kommer inte ihåg vad den hette. Jag har aldrig gillat katter. I Smålänska skogarna var vintrarna kalla. Inte som dom är i Vm-byn, men betydligt kallare än Västkuststaden. Så vid den här tiden på året hade snön fallit och lagt sig över långväxta ängar och gärdsgårdar. Men södra sverige är södra sverige och där töar och fryser det om vart annat. Mitt ex hade en katt. En katt som sprang på skaren som lagt sig. Men skaren sprack och; Ploff! så va katten borta.

Ett år innan Hon blev sjuk började vi gå på skaren hemma i Västkuststaden. Och vi förstod inte då, att vi smög omkring på tå. Men hennes utbrott kom som från klar himmel och vi smög alla där hemma på tå för att inte skapa spänning och frammana blixtar. Och när Hon blivit sjuk kunde jag förstå. Kunde förstå att vi smugit på skare för att inte falla igenom.

Nu är mitten av November och snön har inte riktigt lagt sig än men ändå smyger jag på skare. Försikigt en fot framför den andra. Jag somnar inte längre av att räkna får. Jag räknar min puls. Jag drömmer inte längre om Mister M. Man måste sova mer än tre timmar för att drömma. Och jag vaknar aldrig till solljus och lugn. Det är panik i mörkret.

Och jag smyger på skaren.
Beredd på att den kan spricka.
När som helst.

Det ska göra mig starkare eller Var min, försvinn!.

Försöker kliva ur mitt skal och se allt från annat perspektiv.
Det är något med hans mörkmjuka stämma som skrämmer mig.
Det finns ett val att göra här.
Jag vågar inte svara.
Antingen kan jag låta det bryta ner mig och jag kan deppa ihop.
Svarar jag så trillar jag dit igen.
Man får det.
Men jag vill inte längre.
Det här är en sån sak där det faktiskt är okej att bryta ihop.
Not when he's treating me as dirt.
Jag kan stänga in mig i ett hörn.
Och egentligen finns inget att säga.
Släcka alla ljus.
Och bara en sak som är värd att höra.
Och jag vill det.
Men det kommer jag aldrig få höra.
Jag vill bryta ihop.
Not in a million.
Men går man utanför sitt skal och tittar noga i ena hörnet finns det en annan lösning.
Så när mobilen plingar och ringer.
Det kan göra mig starkare.
Då ger jag blanka fan.
Och på stereon sjunger Kiss om att ensam är stark.
Jag har väl lärt av den bästa.
Och Kiss har aldrig haft fel förut.
Och jag bävar för dagen jag träffar honom igen.
Så jag litar blint på dom och tittar noga i ena hörnet.
Det finns inget att säga.
Och när man väl inser att man har ett val är valet enkelt egentligen.
Jag vill inte höra.
Jag ska komma ur det här starkare.
Jag vill inte höra!
För som Kaptenen säger så har jag en livsglädje, and nothing is gonna bring me down.
Jag vill inte höra hans mörkmjuka stämma.
Och Kaptenen känner mig så väl, bättre än jag förstår.
Jag vill ha den viskandes nära, nära.
Hon läser mig som en öppen barnbok.
Vill känna värmen av hans andedräkt.
Själv har jag dyslexi och vill stänga in mig i ett hörn.
Men det kommer aldrig hända.
Släcka alla ljus.
Not in a million.
Men jag litar blint på Kiss så det här ska fan göra mig starkare.
Var min, försvinn!

Det kan verka oklart men det handlar om att läsa varannan rad.

Och det handlar också om att när jag skulle måla om min hall blev den rosa istället för lattefärgat. Och jag är ju så jävla rosa. Och min jobbarkompis frågade mig härom dagen; Jeja? Du är en sån där hård tjej va? Och det handlar om att jag är i Vm-byn, där nysnön faller och snökanonerna ljuder. Jag har iallafall hittat hem. Latten hos Geisha är beige. Och otroligt god. Och hon är bland dom bästa här i världen. Men hur visar man sånt?

När luften darrar av rädsla men inga tårar kommer.

Varenda eviga lediga dag. Och ja, dom känns eviga. Springa på sjukan är inge kul. Tester på tester. Nästa gång blir de stan och slangar och sprutor och sova med elektroder kopplade till huvudet. Och hon vet inget. P vet inget. Så säg för fan inget, jag ska så småning om. Till och med Geisha är lyckligt ovetandes. Lyckligt och lyckligt förresten. Den som vet är M och han ger blanka fan. Precis som han gett blanka fan sen den där morgonen. Och jag borde sluta ringa. Det där med bästkompis var visst ändå bullshit. Damn it. Och Kaptenen pratar om att jag har något att tillföra världen. Att det handlar om min livsglädje. Så mycket för det livet säger jag. Så mycket för den glädjen. Kanske blir jag 27, kanske kan jag och rockstjärnan dö ihop när ialfall han är 27. Hoppas huset på Z blir fint. Hoppas du är lycklig. Damn it. Jag behöver någon att prata med. Någon som kollar till hur ja mår. Någon att sova med. Inga jävla blodprov och sprutor och tabletter. Mest av allt behöver jag en bästkompis. Någon att prata med.

Jag är rädd.

Det handlar om Exet..

Raggsockarna på och pappas gamla norgetröja. Kryper upp i kalla skinnsoffan och på datorskärmen blippar ett litet rött hjärta upp. Det dyker upp bredvid böneflaggor från Himalaya och en kille i röd skjorta. Killen gömde jag i en liten låda långt in i hjärtat för snart två år sedan. Skjortan tror jag han gav bort i Goas huvudstad, men jag kommer inte riktigt ihåg. så jag plockar fram ett ofärdigt fotoalbum och försöker minnas. Försöker minnas de fina stunderna från Indien och ganska snart åker även bilder från Östeuropa fram. Många bilder och biljetter, mynt och brochyrer ligger fortfarande i ett kaos. Försöker febrilt reda ut och minnas detaljer som aldrig kan fångas i en väska. Där, i röran, ligger ett kort från sagornas stad. Han sitter på bryggan mitt i snön. Och jag minns hur det gjorde ont i magen den gången jag såg på honom. Kärleksont. Och det är där de riktigt fina minnena finns. I sagornas stad. Och dom minnena tänker jag inte ens försöka mig på att återberätta. Jag skulle aldrig kunna göra dom rättvisa. Dom minnena får stanna i sagornas stad och långt in i hjärtat i den där lilla lådan som nu ligger uppfläkt på mitt köksbord. För det där lilla röda hjärtat på min datorskärm berättar om att han hittat någon att göra nya resor och nya minnen med. Det berättar om att han träffat någon ny.
Det är en konstig känsla för jag har no aldrig tänkt det här scenariot i mitt huvud. Jag har aldrig ångrat att jag gjorde slut. Men gudarna ska veta att jag ångrar sättet jag gjorde det på. Jag önskar vi kunde prata oftare eller iallafall att han slutade vara arg på mig. Men jag förstår honom. Jag skulle också vara arg. Det är en konstig känsla just för att den drar upp så mycket och många känslor. Men faktum är, att när jag ser bilder på han och hon det röda hjärtat står för, så ler jag. I raggsockar, pappas norgetröja och en kall soffa och lägenhet ler jag. För to the bottom of this, när han är lycklig är jag lycklig. Å kärlek försvinner nog aldrig, men den kan väl ändras antar jag.

Efter en helvetisk vecka är det här ett jävligt onödigt inlägg men det handlar egentligen inte om något av det som står här. Precis som vanligt.

Det finns någonting han ständigt påminner mig om. Tåg norrut och jag läser min förra rubrik. "En hastig kram och vi ses" och jag tänker att han inte lever som han lär. Är det något enda man hör honom säga mer än en gång så är det just det där om att inte vara girig och om att se det fina i att ge. Och varje gång han säger det lägger han huvudet lite på sned och han får en rynka någonstans mellan kind och tinning. Men det vet han inte. Jag vet inte om någon annan lagt märke till det men jag ser det även när vi bara pratar i telefon. Och även om han inte lever som han lär alltid är det inte det som spelar roll. Vad som spelar roll är att han lär mig hur fint det kan vara att ge. Och jag försöker leva som jag lärt. Och efter den här kaotiska veckan utan att kunnat tänkt en enda klar tanke försöker jag inte leva som jag lärt. Jag försöker leva. Missförstå mig inte, det handlar inte om liv och död. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att leva. Och det handlar om Hon såklart. Såklart, såklart, såklart. Som med allt med mig kommer det tillbaks till hon. Och när han ringer gör han mina stora problem små. Han får mig att ifrågasätta mina tankesätt utan att han vet om det. Och han får mig att se att något så enkelt som att ge kan få en att leva. Och när han ringer och pratar om att ge lägger han huvudet lite på sned. Och någonstans mellan kind och tinning får han en rynka.

En hastig kram och Vi ses

Sitter i ett stockholmskt kök med vita sekelskiftes möbler och en essens av rökelse osar från vardagsrummet. På övervåningen har L just kommit ur dushen och någonstans sitter han och lyssnar på the kooks. Ls trädgård har två äppelträd men är för övrigt ganska fallfärdig och här i stockholm heter nederbörden regn. Jag saknar min snö. Igår begav vi oss ut på stan för att göra den osäker men den gjorde mig osäker istället. Ångesten och gropen i magen som liksom ville äta sig inåt och försvinna när ljud och människor, bilar och lukter blir för mycket och till slut bara smälter ihop i en kaotisk kompott. Jag klarar inte av storstäder längre. Någonstans på vägen försvann småstadstjejen i mig. Hon som absolut aldrig skulle bosätta sig i hemstaden utan skulle ha en mysig lägenhet med högt i tak lite öster om Göteborgs centrum. Istället kom jag ihåg friheten av öppet vatten och mörka skogar, att hälsa på var och varannan människa när man går genom byn är inte så illa ändå. Jag saknar byn och jag tillåter mig själv att sakna byn. Jag tillåter inte mig själv att sakna dig. Jag tillåter inte mig själv svara när du ringer. Jag tillåter inte mig själv sova när jag drömmer om dig. Jag tillåter inte mig själv att borra in mig i din famn.

Nysnö

Finns det något bättre än första snön? Att sakta se första flingorna dala ner eller att piskas av dom en tidig morgon rakt i ansiktet. Oavsett är det en känsla av Herr Höst som ger vika för starka Kung Vinter och det är ett lugn och en kyla som är svår att slå. Så uppfriskande och när man drar den kalla luften ner i lungorna första gången känner man sig lika stark som Kung Vinter.
När jag var tretton brukade jag prata med en kille i telefon. Första gången han ringde mig var någon gång i slutet av november och jag sprang barfota ut på våran gräsmatta i västkuststaden. Första snön hade kommit den dagen men det var fortfarande indiansommar i luften och jag kände aldrig kylan från marken när jag pratade med honom. Kanske var det för att han fick mitt hjärta att slå dubbla slag, kanske för att jag svävade på små moln. Kanske var det på grund av honom jag uppfattade den hösten som indiansommar. Han hette Sebastian, hade lockigt brunt hår och ett sätt att förstå mig. Inte min första kärlek men han var den första som förstod mig. Och han dyker upp i mina tankar inte allt för sällan för i mitt liv har jag inte träffat så många som verkligen förstår. Och varje år när första snön kommer tänker jag på honom och jag undrar vart han tog vägen?
Nu bor jag i Vm-byn och här faller första snön i slutet av september. Någon gräsmatta har jag inte men kylan från betonggolvet på min balkong känner jag absolut när Mr M ringer. Jag svävar inte. Jag vet inte om mitt hjärta slår dubbelt, det pulserar nog mest i otakt. Det är för tidigt på året för att kunna tala om någon indiansommar men jag vet att han förstår mig. Han är en av få. Men han är inte nysnö.

om två faktorer..

Jag satt och läste en essä om hur underbart livet kan va vid fjorton års ålder. Om sommarbad och rockkonsterer och skor kastade över lyktstolpar. Visst borde det ha varit så, men det är inget jag sörjer. Det var snarare sommarbad, rockkonserter och svarta demoner med två timmar dusch. Och jag hade ett val om det skulle sabba allt eller om jag skulle komma ur det stark. Och visst har det gjort mig starkare men nog har det påverkat mig. Och hur ska vi inte gå in på men säg såhär. Jag skrämmer iväg de bra killarna och faller för de dåliga..
Men allt är inte fel med mig. Det är fel på alla andra också. När tog hybrisen över världen liksom? Snacka betyder inte ragga, kaffe betyder inte dejt, sova betyder inte ligga. Get down to earth again peeps, det börjar bli avfolkat här.

Spotted

På södra Hålland näbbmöss, på Agos parkering en tultande grävling, vid Sundet tjugotalet cyklister, på Torpet en skabbräv med virvlande lockar och cigg i handen.
På fjällgårdens höjder en lokatt och än högre på Totthummeln sju ripor i sommarskrud. På Svt vampyrer varje Onsdag, på kabinbanevägen 14 en fru och två små djävlar. I mitt kök två kilo rönnbär och i mitt sovrumsfönster en kvarglömd keps. I mina drömmar? Ja där är det ömsom han som är sådär charmigt blyg, ömsom M. Motviljes det senare.

Plupp på fjället

Äntligen ledig en dag och efter att druckit öl och varit djup med Hjortron igår kväll. Vaknar till trots pigg och utvilad i sängen som står på balkongen och det är höst i luften som virvlar fram. Så på med shorts för sista gången i år och sen raggsockar och vandringsskor. Ut ut ut och gud vad jag har saknat dig herr höst! Och du välkomnar mig och omfamnar mig i blåst och virvel, rönnbär och svamp, solstrålar och strilande regn. Och när jag gått vilse ett tag mellan Vik och Björnen traskar jag upp på Totthummeln och på toppen möts jag av ett gäng ripor och regnbåge över Renfjället. Underbara Jämtland med dessa oändliga vidder. Underbara höst!
Och i lång halsduk känner jag att hade mitt hår vart lite mindre rött och lite mera blått hade jag varit Plupp !

Head over heels

En så charmigt blyg kille och jag förlorar mig i hans ögon. Jag vill bara träffa dig igen. Och igen.

Kokt korv

Och trots problem på problem och tusen saker i huvudet är det inget svårt. Det är inget svårt liv jag lever. Och jag älskar det! Allt är bara petitesser när det väl kommer till kritan. Och jag säger till mannen att jag måste slute med si och jag måste sluta med så. Och när jag sitter hos Geisha lyser ögonen från hennes yngsta son när han säger; Jeja! Jag tycker det här har varit en lyxlördag. Och han berättar om att dom har badat, om att han har ätit två glassar och godis och två korvar. Kokta korvar. Och Geishas yngsta son älskar kokta korvar! Och det är ett enkelt liv. Och det är ett liv som är sådär som första snön på hösten. Problemen är egentligen så små. Och det är inge svårt att leva mitt liv. God damn I love it!

Om en kaffetant i Nagykaniza

Kommer att tänka på henne lite då och då när jag längtar ut på resande fot. Hon måste nog varit den allra första när jag varit ute och rest som varit sådär genuint snäll. Ungerska äpplen och kaffe med sump klockan fyra på morgonen när man sovit utomhus på en tågstation någontans mellan Budapest och Zagreb. En liten rysk docka och Sertesmajcrem på det. Underbart. Det kaffet värmde så gott och jag har väl druckit tusen koppar kaffe sedan dess. Tusen koppar utan M, och hur du än lovar så antar jag att jag kan dricka tusen till utan dig. God damn.

Det uttalas K'rr'la

I södra Indien ligger Kerala. Där fungerar floderna som vägar, där växer bambun tät bredvid risfälten och där tippar nästan palmer och lövträd ner i vattnet. Det är snart två år sedan jag och exet satt på flodbåtarna där. Snart två år sedan vi hyrde en oljig kanot som vi fick ösa i en halvtimme innan den flöt, för klart vi inte ville göra som alla andra turister. Vi ville ju upptäcka på egen hand. Bara då kunde vi komma in på de riktigt trånga flodfårorna där man fick huka sig för grenar och där det stundvis bara fungerade när en paddlade. Jag vet vi stannade vid ett träd i solen och några meter bort var en så sjukt stor flock fåglar. Där badade vi i omgångar medan den andra fick hålla i båten och det kändes som om befann sig mitt i Djungelboken. Och om solen lös på oss då så var det annat en av kvällarna när regnet öste ner och gjorde stockar längs stigarna så hala att man inte ens försökte sig på dom. Då var blixtar det enda som lyste upp den mörka indiska himlen. Aldrig innan och aldrig efter indien resan har jag sett en så mörk himmel.

Snart två år senare är det måndagskväll och påväg hem från Järpen svänger jag av vid Ristafallet för en långpromenad i det Jämtlänska ösregnet och åskan. Efter timmar av tankar och trampande är jag genomblöt och trött. Så lyser solen igenom molntäcket och jag smyger ner i Indalsälven för ett dopp. Lövträden hänger ut över vattnet och tystnaden är total sånär som på några fåglar och det dova ljudet av fallet längre nedströms. När ansiktet bryter genom vattenytan kan jag svära på att jag är i Kerala. Men i Kerala hade himlen varit kolsvart vid det här laget. I Jämtland och Indalsälvens land är himlen fortfarande ljus dygnet runt.

Och när jag kommer hem till lägenheten letar jag fram fotoalbumet och tänker på allt som var bra med indien och med exet.

Bor änglarna i England?

Mest lik är jag väl P men det är något med henne. När hon träffade P var hon som ett lockigt eldhav i håret och jag antar att hon måste hatat det. Fräknar och snickarbyxor. När jag var liten var det något med hennes värme. Något som ingen annan hade och det är fortfarande så. Om en trygghet och hand att hålla när vi gick över vägen i hemstaden. Och jag hostade av avgaser och var livrädd för bilar. Men hennes hand gjorde världen stadigare. När jag blev äldre smög jag för henne. Sådär som jag antar att alla gör när dom precis har fyllt tvåsiffrigt. Sen blev hon världens mest kompletta idiot. Hon var pinsam, elak och onödig. Och jag sårade henne då. Någonstans förlät hon mig. Hon har världens största hjärta. Och länge hade hon nog världens stösta glasögon också. Bilresor med skratt som aldrig vill ta slut. Hon lärde mig tålamod och tolerans. Sen slutar hon andas och världen blev upp-och-ner och kantig. Och jag grävde ner mig och tog mig upp igen. Hon lutar sig och faller och för första gången får jag ta emot. Sen är det slag om att slå sig fri. Men det är ett slag och inget krig. Hon är underbar och totalt älskad occh saknad.

Baka, baka liten kaka

Storsjöyra virvlar runt i stan precis som jag. Stor besvikelse på shoppingfronten till lägeneheten så det blir väl en tur nästa helg med Kaptenen och Frugan. Trädgårdsförfest med musikalkillar från Ånge, och Thåström som var helt sjukt. Och vad som verkligen betyder något är att det plingar i telefonen over and over again. Och det är Mister M som i Mystik och mystiken ligger i hur the hell han fungerar. Och när det kommer ord som jag aldrig hört förrut. Ord om saknad. Då blir jag förstummad, förundrad och förvirrad om hur denna man är. Och det handlar om en kaka att ha och att äta på samma gång. And I'm thinking eat me, eat me, eat me!

Livet vid 21 och tre fjärdedelar

Galamiddag med ministrarna ikväll och imorgon bitti kommer väckarklockan oförskämt att ringa 04.15 och jag kommer vara skitsur på den. Men väl på nya jobbet kommer jag vara glad igen. För nytt jobb och ny lägenhet, nya vänner och arbetskamrater är inte så illa. Jag är tillbaka i Vm-byn och jag bor här på riktigt! På riktigt på riktigt på riktigt! Och frugan och kidsen saknar jag, och LG är glad och stressad som bara han kan vara och rockstjärnorna kommer och hälsar på, Kaptenen måleriar och den där fransosen och asiaten tycks vara precis överallt. Men efter jobb kommer jag hem till min tillstökade lägenhet som är långt ifrån halvklar och jag njuter av att vara själv. Men visst kan det vara jobbigt att inte veta hur jag ska få ihop till hyra. Inget att förneka. Och visst kan det vara jobbigt att vara själv. Inget att förneka. Men mest njuter jag. Och så finns det ju ett nytt span. Inget att förneka. Men det finns någon som ringer. Han är som gräset luktar om sommaren. Och gräslukt om sommaren är ljuvlig även för en pollenallergiker.

Var min, Försvinn!

Dunkar fram till mörka sommarnätter i södersverige och har musikersällskap på tåget. Det är skönt att inte tillbringa ännu en ensam kväll. Ännu en ensam natt. Och väl framme strilar regnet ner och sköljer bort hans telefonnummer som blev skrivet på min hand. Varför regnar det alltid i Göteborg? Och P kramar mig så hårt, så hårt när han möter mig. Och jag har saknat hans hårda kramar. Det är inte alltid lätt att bo i egen lägenhet och i Åre. Det är ganska ensamt vissa kvällar.
Och det blir lördag och fika med nybliven hundägare och L. Och skrämmande tankar om hur olika liv vi lever. Och sen öl på klassiskt vis och balkongsamtal som aldrig vill och aldrig borde ta slut. Men så går vi ju ut och balkongsamtal byts mot dunkande bas och barndomskamrat och ångersms. Och jag frågar mig själv; Varför?
Svaret kanske inte är det viktiga men handlingarna resulterar ändå i en tanke. Och den är svår att möta, men ändock. Kan två bli ett? Kan man stå tillräckligt nära varann föra att skydda men väl långt ifrån för att inte skugga? Kan man vara fri utan att ha varit fångad? Kan en blandning av två starka bli bra eller blir det för starkt som en dubbelshot? Och Söndag påminns jag ständigt av att två starka kan bli för starkt. Och när klockan blir 00:14 på en Måndag inser jag att det "-Vi får höras mer i helgen" som du sa, nu har gått mig förbi.
Och svaret blir att du varken skyddar eller skuggar mig, Jag är varken fri eller fångad. En blandning av oss kan aldrig bli annat än en dubbelshot. Och två kan inte bli ett.
Men ett kan bli ensamt och det är inte alltid alldeles lätt att bo i egen lägenhet i Åre. Och det kan bli ensamt vissa kvällar. Då blundar jag och känner dina fingrar vandra från min nacke upp i mitt hår när din varma andedräkt är nära. Så nära.

Flyttstökar

Lägger in i garderoben och letar febrilt efter soffkuddar, nybäddar stora nya sängen som jag visst glömt köpa ben till, plockar ner köksluckor och mäter fönsterbrädor. Underbara vänner som hjälper att bära när man brutit armbåge. Föredetta chef som frågar om man vill ha soffa och kan man sy kuddfodral av det där lakanet? Nygift som vinkar från andra sidan gården och lunch med kaptenen på torget. Sommarsol så man smälter och det är varmt att packa upp. Jättevarmt. Och P fixar så trevlig snubbe med telefonjobb ringer mig och nu är jag hemförsäkringsbetalare. Och ständigt ringer det och plingar från folk som frågar hur det går. Jodå, förrutom att det skvätter när jag duschar för jag har ingen stång att hänga upp mitt duschdrapperi på och de två gardiner jag äger ska vi inte prata om. Soffbord, hur menar du då? Vaddå, ska man ha stolar till matbordet? Än så länge vänder jag på flyttlådor, lägger en duk på och sitter på golvet. Spartanskt heter visst den stilen, eller var det japanskt? Och vart ska jag göra av alla mina gräsliga tavlor som jag av någon konstig anledning ändå vill hänga upp. Och L och kusin som skiter fullständigt i hur det går med lägeneheten, dom vill bara veta hur många jag legat med. Och föredetta ohyggligt konstig hyresgäst raggar, och en av rockstjärnorna hör av sig och vad jag saknar. Geisha är så underbar som bara hon kan vara, kidsen bråkas, och mitt morgonkaffe med tillhörande cigg smakar ljuvligt! Mitt i livet och det är upp och ner precis som det ska vara.
Och M ringer också. Vill veta hur det går med sjukling, Vill prata om böcker och barnhem. Och allt är upp och ner. Precis som det ska vara.

Att komma hem

Sommarsverige som susar förbi bilfönster och fartkamror som blixtrar. Jag tog mitt pick och pack och stack. I härliga Härjedalen syns första snön och jag tänker att min generation är en lurad generation. Så går man ur bilen på 400 meters höjd över havet och möts av en överlycklig Geisha.
Och det är så skönt att komma hem!
Så blir det Broken och Dahlboms och en blivande Man som troligtvis druckit för mycket för att gifta sig dagen därpå. Sen blir det morgon med huvudvärk och en tripp till Storlien, till Kaffemannen med fru och tultande barn som plaskar i varma fjällsjöar. Och vad jag saknat Kaffemannen. Tillbaka i byn blir det kaffe och rök på både strand och altan och en tur till Holiday Club. Och funderingar på solbränna, och funderingar på korsord och undran om han sa ja? Och funderingar på inflytt och försäkringsbolag och undran över hur brännbollsmatchen gick? Och funderingar på funderingar och på karlar och en undran varför alla bra redan är tagna?!

Totus anctus

Aj, Aj, Aj är första tanken när jag vaknar och jag vet inte vilket som gör ondast. Är det halsen av allt för många cigaretter och glada sånger? Är det huvudet av allt för mycket alkohol? (Vad hände, vart är jag, vad var det nu han hette?) Eller är det den där strålande smärtan i hela armen för att jag på något jävla vänster lyckats slå en flisa ur armbågen.
Och jag går ut på altanen till bakisvänner som sitter och skrattar sönder sina magar på altanen. Vi kommer fram till att det där med att slå flisor ur armbågar inte är det bästa man kan göra. Just för att det gör så jävla ont! Och J gör ett frieri för att pigga upp och L tar hand om mig på alla sätt, och F klappar mig på armen och ber mig säga om det är något han kan göra. Världens bästa vänner i vått och torrt och låt oss alltid fira midsommar ihop. Sen går jag själv hem över sju ängar till ett hus som står tomt. Det är tyst och ensamt och jag har ont. Ont, ont, ont.
Så ikväll är jag liten. Liten och ynklig och öm.
Och helst av allt vill jag bli omhållen.

And I hate how he messes up my brain so I can't think straight, damn he's just like a Gin&Tonic

Så ringer det i telefonen en helt vanlig tisdag klockan tre och det är du och din otroligt fasta rumpa med tillhörande snygga mage och starka händer. Och du frågor om fika som i jag vill lära känna dig mer fika. Och jag vet inte varför men jag säger annan gång.
Så ringer telefonen och det är helt vanlig onsdag klockan tre och det är Geisha som säger något om Herr Amerika och när vi lagt på fortsätter jag lapa sol i parken med L och sen är du där och du säger hej och något om att här sitter ni och lapar sol och sedan går du vidare i din blåa skjorta och beige chinos. Och precis då vet jag varför jag sa anna gång.
Inte för din blåa skjorta och inte för dina beige chinos och inte för att du inte är my kind of guy. Bara för att du inte är han.

Om du och då och nu och här

När jag var i dina händers trygga förvar den kvällen visste jag inte varför jag hamnat där hos dig.
Och jag kände dig väldigt lite, för att ha känt dig så mycket.

Och än mindre kände jag mig själv.

Plan B?

Sommarljummen kväll och jag pratar med Geisha i telefonen. Blossar i mitt fönster och jag saknar henna så mycket. Skrattar ihjäl oss åt söta kids med knasiga frågor, åt att jag har ännu en ny telefon, åt helgens bravader och åt att jag nog inte är så välkommen till kyrkan längre. Sen pratar vi om den där längtan. Efter fria fjäll för min del och västkustklippor för henne. Och om hur vi skulle behöva varsin karl. Och färja till Riga i all ära men KarltillGeisha-planen gick i stöpet så vad är plan B?

Miss Förstådd

Just de där orden som man vill få ur sig är så svåra. Just alla andra ord flyger ut istället. Precis alla. För när jag inte får ur mig det jag vill kickar den där egenskapen jag ärvt av pappa in, Envisheten. Dumdristigeheten står jag för själv. Som idag när jag ville få ur mig såna där ord. Dom där som sitter så långt inne, då börjar jag prataprataprata istället. Och jag pratarpratarpratar och är envis och dum och tror nog på nåt sätt att om alla hundra miljoner ord som finns flyger ur min mun måste väl dom jag vill få ut också komma med någonstans. Men jag pratarpratarpratar tills vi inte längre hör på, varken du eller jag. Och fast det inte är meningen att jag ska uppfatta det så hör jag din tysta suck och sen ser jag dig gå iväg. Och när jag sätter mig i bilen sjunger min nya stereo ut allt det som inte kommer ur mig.

Om sommaren

Det strålar värme ner från himmelen och jag får fräknar över precis hela ansiktet. Vitsippor är ett minne blott för i dikena växer sommarblomster och däremellan läggs det ny asfalt. Ny asfalt som liksom sticker i näsan. Och det är inte det ända som sticker när man vaknar av att telefonen ringer och man stirrar på den utan att förstå vart det egentligen ringer ifrån. Och när man väl fattat är det försent och det ringer inte igen. Fast man väntar och väntar så är det T T T. Total Telefon Tystnad. Och sommarblomster, fräknar och asfaltslukten kan dra åt helvete när det egentligen är snålblåst och musöron på björkarna där tankarna är. He gave me the queen, and he gave me the king, but he's got the jack.

Och om du läser så undrar jag varför

En klapp på axeln och ett ha det bra. Tusen tankar inatt och imorgon kommer jag att sakna ditt "Godmorgon" som du säger utan att se på mig.

Somfaninihelvete och lite därtill

Så diskuterar vi om folk som har ingen aning och vet varken ut eller in. Och Geisha säger; "All in!" Och jag vet inte om det gäller människorna eller ölen. Men nu jävlar är det sista helgen i Vm-byn på ett bra tag. Fredag kväll, arga föräldrar, stundande utlandssemester, goda vänner, spegelblank fjällsjö och jag jag säger som Geisha; All in!

Fjällflyttar

Jag har fått lägenhet! En helt underbar 1,5a mitt i den jämtlänska fjällvärlden. Ångesten, rädlsan och osäkerheten bara ramlar över mig och det här är ju skitläskigt men framförallt så ska det bli så sjukt roligt! XOXO nybliven Jämt-Jeja

Flyga fritt eller falla?

Så ringer Kaptenen och säger att jag har fått en lägenhet i Vm-byn. Det där att bli vuxen slår mot mig som en vägg och jag bankar huvudet i den hårt. P och Hon får man inte tag på när man som bäst behöver råd. L är minst lika velig som jag och Geisha väldigt partisk.
Så jag ringer Mister M och hjärtat bankar av att höra hans röst. Mörkmjuka stämman talar om att binda upp sig och utgifter jag aldrig anat. Men mest pratar han om mina lätta vingar som han vet vill flyga fritt. Och mest pratar han om att jag ska passa mig för att bli en kanariefågel i bur.
Så jag svänger förbi Kaptenen och hon blir besviken för att jag inte blir Vm-bybo. Och när P väl ringer upp säger han att jag väl ändå trivs bäst bland västkustens fiskmåsar, men han pratar om att fiskmåsar aldrig sitter i bur och att han inte vill vingklippa mig. Och det slår mig att mycket av det jag uppskattar hos Mister M är samma saker som jag ser upp till och uppskattar hos P. Om man flugit ur buren hos P och Hon ska man då hålla lätt vind under lätta vingar? Ska man hålla Mister M's vind inom sig? Eller vingklipper jag mig själv då?

Åreliv på hans initiativ

Han kommer och knackar på när jag inte har någon mobil att nå mig på. Hyschhysch, för det blir så mycket prat och jag smiter ut i natten som när man var tonåring och går hem i gryningen.

1987

För 21 och ett halvt år hade vi precis slutat använda tioöringar så piggelinen kostade 3 kronor och inte 2,70 som året innan. Panten på ölburkar höjdes också så man fick 50 öre för varje burk. Kanske dags att höja igen och göra ett slag för miljön? För 21 och ett halvt år sedan startade sveriges första Tv-såpa Varuhuset och bodde man i USA kunde man för första gången få se Teenage mutant Ninja Turtlees. Några år senare satt jag och storebror klistrade framför Nintendoo 8-bitars och spelade med donatello, rafaell och gänget. För 21 och ett halvt år sedan kolade både Peter Tosh och Cornelis Vrejsvik medan Gun's and Roses släppte debutplattan. Debut var det också för Windows 2.0 med bland annat den nya funktionen att fönster kunde överlappa varandra. För 21 och ett halvt år sedan kunde man för första gången bli förklarad hjärndöd i Svea rike. För 21 och ett halvt år sedan bojkottade vi Sydafrika och det föll bomber över Bagdad. Samma tisdag var det översvämmning i badhusparken i min hemstad och min älskade mamma låg på sjukhus. Samma tisdag skrek jag för första gången och jag känner forfarande bara för att skrika. Skrika skrika skrika tills luften tar slut.

om att killar kan dö av ålder. själv ska ja bli schuuugiiischjuuu

Varför kan jag inte bara glömma och lägga honom bakom mig som jag kan med alla andra killar? Och han ringer bara för att säga "ta det lugnt och sov så gott"
Aldrig i helvete! Jag ska leva det liv du önskar du levde och jag ska dööö när jag är schjjuuuuuuugischjuuuuuu!!!! That's how i role it..

NNN (Nästan Nykter Nu)

Det ramlar in en nyknullad flicka som skrattar det ljuvligaste bubblande skrattet. Vinglar lätt och krashar i min soffa. Yrvaken skrattar jag till och vi fnittar åt att man alltid lyckas ha sex med fel människor och att man alltid skiter i kondom. Varför är man så dum?! Nynnar på "Where is my mind" och det stämmer så bra in på årets säsong. Den låten och Thåström som sjunger "fanfanfan". Det grymtar till utifrån ölstinkande vardagsrummet. Rockstjärna nummer två ramlar in i rummet. Han som aldrig lyckades komma hemifrån igår. Han som aldrig hade det som plan ens. Han som fortfarande är full. Rockstjärnorna och jag skrattar sönder magarna och inser vilka grymma magmuskler vi får av att bo ihop. Tillslut tassar vi ut i köket, lägger ut täcken och kuddar på golvet. Dels för att slippa fastna i ölklibb, dels för att det är så mjuuukt. Kaffekokaren gurglar till och det är Onsdagmorgon och njuterier i Vm-byn.

Dö samtidigt

Nu ska jag och L dö på soffan. Det är skönt. Och hon sjunger om att vi kommer att dö samtidigt hon och jag.

Finbesök

Finbesök i Vm-byn. L är här och det är så underbart att träffa henne igen. Har saknat och saknat och saknat. Älskar L. Bästa männiksan på jorden.

Ny mobil :D

Sitter med andra groggen i handen och mår prima men är fortfarande bakis som ett svin. Försöker få min rumskompis att dricka också. Går inge vidare men Jeja ska nog greja.. ;) Beställt nya mobilen idag också. En sån däringa Noookia. Bror min trodde de skulle bli bra. Litar helt och fullt på honom. Bästa bror! X5800, kommer bli så jäkla bra. Hatar P990i som ja har nu. Den lägger av mest jämt. Slår å slänger den i väggen hela tiden. Man mår och får väl som man förtjänar. Och det gäller väl både mobil och mig.

Lediga bra dagen ja

Vaknar upp och tror att jag är i Irak. Sådär förvirrad som man kan vara när man drömt något jäkligt intensivt och fortfarande är kvar i drömmen när man vaknar liksom och innan man kan koppla ihop hur allt hänger ihop. Inser dock hyffsat snart att nej, jag är inte i Baghdad och nej, det är inte bomber. Det är lavinsprängning på Åreskutan. Morgon kaffe hos Geisha och sen åkte vi till vårdcentralen för nya kanyler och mer piller. Frukost på BahnhofCafé och latten där kan man döda för. Hem och krasha på soffan, äta glass, laga kökslådor, snacka skit och brottas med en kille i rosa hår. Min rumskompis och jag fick till slut för oss att vi skulle ta en liten sväng med bilen. Bara för att se lite utanför Åre du vet. Vi hamnar mitt i skog och snöstorm med dåliga vindrutetorkare och mens och totempålar och svampar och plötsligt är vi norska fjäll och utan täckning på mobilen. Och roatrippar är sjukt underskattade och sjukt roliga och fan vad jag gillar mina rumskompisar allihopa. Kärlek till dom.

Nykär

Det har snöat i ett dygn och alla inpräntade spår är borta. Alla fotsteg som syns i snön är nya och det finns inte längre några gamla stigar att vandra. Det faller vita flingor som fastnar i håret och fjälluften är lätt. Ibland är det skönt med fransosbesök och västkustbesök. Ibland är det härligt när Mister M tycker man är knäpp och skrattar sådär så det kluckar. Ibland är det skönt att höra A säga att 'du är ju galen jeja'. Jag blir nykär i den här byn sådär så att man bara vill snurrasnurrasnurra och titta upp i himlen när nysnön faller.

nyss hem

nyss hemkommen från krogen där man träffat trevliga finlandssvenskar, druckit shots, öl och snackat skit. Geisha pratar med herr velig amerikan som inte kan bestämma sig för ett skit. Jag är duktig och dricker ett glas vatten innan jag ska krascha på Neos säng. Imorgon väntar seriöst trettioårsfirande men först finns en liten tanke om bullbak. Allt är upp och ner som vanligt i Vm-byn. Nu lyssnar vi på PLACEBO-WHERE IS MY MIND? och det stämmer så bra med nu, stämmer så bra med Vm-byn stämmer så bra med mig. Dags att inse sina begränsningar och somna. (vi längtar till sommaren då man kan sitta timmar och snacka skit efter dagar på stranden då huden luktar sol och man kan snacka skit tills solen går ner bakom mullfjället och myggen börjar äta upp en)

Jubileum

För ett år sedan var det varmare än nu. Det var kallt, men kanske bara en sådär tio minus, nu är det tjugo, och i Norgestaden var det snålblåst och kallt sådär på kustvis. Tårar och argargarg, ångestångestångest och den där känslan av att gå sönder och gå vilse. Idag har jag varit singel i ett år. Det är ett kaotiskt år och det är ett helvetes år men det är framförallt ett underbart, ljuvligt, härligt och fantastiskt år och inte en enda gång har jag ångrat mitt val. Idag är en dag att glädjas. Å nu ska jag och Geisha ta en cigg för att fira! =)

Virr i VM-byn

Stökar och städar i en skrubb på jobbet. Hittar mystisk låda som virriga Vera beställt. sprättar upp med nyckeln och vad hittar man om inte gigantiskt stora disktrasor! Typ 30x30 cm! Skrattar så jag dödar magen!

Dricka sprit och hålla käften

Om man bara drack sin egen sprit och höll käften. Då hade det nog funkat. Det där med att dricka sin egen sprit går inte när man blir bjuden av trevlig göteborgare och det som bjuds är grön härlig Absinth. Det levereras mer än en gång och när man vaknar upp kan man man känna doften av bränd lugg och mobilen har gett upp totalt nu. Någon stans någon gång gick det fel men minnesluckan är stor. Och jag har försovit mig och brorsan väntar på stationen och jag fryser som fan för vinterjackan blev rosa när jag skulle tvätta sist. Så visst, om man bara drack sin egen sprit och höll käften skulle nog allt gå snäppet bättre. Men skulle jag ha världens leende på läpparna när jag kommer ihåg trevlig göteborgares ord..?

Saknad

Mister M. M som i mysiga morgonsamtal och en ömsesidig längtan efter mjuka kramar och mys. Massor skratt och när man blundar och han pratar kan man komma ihåg hans mjuka hår i nacken, hur starkt hans händer masserar och hur man kan snosa in hans underbara lukt när man burrar in sig i hans jacka. Också kan man värma kalla händer på hans rygg så han tycker man är liten och jävlig..

Ensam / inte ensam

Bästa kussens, som i kusinens, telefonnummer kunde jag långt före mitt eget. Hennes bäbistunna blonda lockar badade varje sommardag tillsammans med mitt röda svall och i västkustens saltvatten ser det ut som en brännmanet. Varma sommardagar plockade jag upp brännröda maneter med händerna och bästa kussen skrek av förtjusning och vi vände dom i sanden och stekte tillsammans med sjögräsplättar på bohuslänska klippor. Och vi samlade larver från vägarna och luktade solvarm asfalt när vi kom hem till kaninburen under stora bigaråträdet. Där hade vi fjärilsuppfödning och där åt vi omogna krusbär och fick gräsfläckar. På kvällen kunde man ligga i timmar och plocka taggar från händerna för dom larverna som sticktes mest blev dom finaste fjärilarna. Sen fick man cykla upp och hem när det hade mörknat och lyset på cykeln var ständigt trasigt och skrubbsåren på knäna hann aldrig läka. Och någonstans på brännesslekantade stigar bestämde sig bästa kussen för att bli astronaut för vem vill inte bort ibland och vem vill inte till stjärnorna? Senare insåg hon att det där med att massakera brännmaneter är jäkligt roligt och kanske är det ännu roligare att massakera hjärnor. Hon tog studenten med högsta betyg och skrålande och full erkänner hon för mig att den riktiga anledningen till att hon vill bli hjärnkirurg är för att hon hoppas kunna fixa min hjärna någon gång. Imorse insåg jag att jag inte är den enda som behöver en hjärnkirurg.

Slag i magen

Det kommer som ett slag i magen när senaste lugna, vettiga, inteallsensånkillejagbrukar, stabila, omtänksamma mannen inte alls ville som jag ville. Och det är ett hårt slag i magen och jag hade ont i magen när jag somnade igår. Och egentligen är det bra för jag vill egentligen vara fri och obunden. Men jag gillade ju den här killen. Fan. Ja, det är precis nu man sätter på Thåströms och sjunger med. Fan. Och man önskar det var riktiga slag så man kunde slå tillbaka. När magen gör ont när man somnar är det ändå rätt mysikt när den mystiske mannen ringer så man vaknar. Och han vill ingenting som vanligt.

Det är ett jävla surr

Efter stick på stick blir jag infekterad och vill ge upp. Det har blivit för mycket och för lite. Det har blivit för nära och för långt ifrån. Bidrottningens gadd får halsen att svullna igen så att jag inte kan andas. Men som en bidrottning ska har hon sett till att man inte kan fly. Med honung och lojalitet, med kontrakt och avtal. Kupan lämnar man inte så lätt.

little lady..

fan, little lady.. nu jävlar har ja ordnat det bra illa för mig. Inte den bästa ideen kanske men vad gör man.. little lady, little lady.. Nytt år och 2009 blir det bästa året. En magkänsla bara liksom.