Han är så mycket vår

När jag vaknar i hans famn och jag får en björnkram är han så nära. Hans andetag mot naken hud får mig att rysa längs ryggraden. Hans mjuka läppar och mjuka ord. Hans röst morgonspricker och han luktar karl. Det är han, han, han. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag väntat med det här?

Och livet är upp och ner som vanligt. Att vänner missbrukar att jag är snäll är det värsta jag vet. Och jag låter det alltid gå för långt tills jag tillslut slår helt bakut. Och jag hatar att jag låter det gå för långt.

Men forsarna börjar susa och bäckarna brusa och Åre är magiskt. Mitt hår luktar cigarettrök och framtiden försvann i dis men kvar så fann jag dina händer. Vänta inte på glöd ur is, sällan är det vinden vänder. Så stanna, förbanna, V A R M I N. Försvinn! Och fly till glömskans länder. Hitta mina läppar, kyss dom i mörkret och få mig känna något annat än smärtan. Fjälluften är förlåtande och jag är gråtande. Frys tårar till is och spara dom i frysen. Glöm och förlåt, men gör det inte för svårt. Låt våren ta dig med storm!

Mina fingrar minns hur dom vandrat över hans tatueringar, och dom har glömt numret till mister M. Eller är det hans som har glömt mitt? Eller har dom smuts under naglarna för nog verkar han ha gått under jorden.

Än hör jag böneflaggorna från Himalayas berg slå i vinden

Efter en timma slocknade två skrållrande småflickor i baksätet och på skumpande leriga vårvägar diskuterar jag och mannen husköp, lån, tvivel och drömmar. Vi snurrar, snurrar runt i byns omnejd och hänförs av vackra vyer och att man kan sälja fallfärdiga lador för 2 miljoner. Mannen är god och lugn och trygg.
Och jag tänker på exet som fyller år och hur ledsen jag gjort honom så många gånger. Fast han alltid var god och lugn och trygg han också. Och jag önskar jag gjort saker annorlunda och jag önskar jag vågade ringa honom. Men jag är för rädd att göra han illa igen. Framför allt är jag rädd att minnas vilken dålig flickvän jag var. Och tanken att det är därför jag är ensam är ett faktum.
Jag saknar hur exet fick mig att må. Jag saknar hur han bet ihop käken när han var fundersam och jag saknar hans sett att se på mig.

Och ja saknar honom men inte oss.

Skadeskjuten räv

Ett revben sticker ut ur ryggen på mig och mitt högra öga är blått. Det är en lång historia. Jag orkar inte dra den. Säger mest tack och lov för smink och hoppas på att hostan ska gå över snart. Jag är trött och utarbetad och vill sova, men jag kan inte. Jag väcks hela tiden av smärtan i revbenet. Ibland vaknar jag av att telefonen plingar till också. Och imorse fanns det någon som luktade karl bland mina lakan. Och jag gosar in vid hans hals och skäggstubb river så gott.

Jag vill vakna så varje morgon.