Skillnaden mellan kompis och vän

Det är en vecka sedan. Sedan allt vändes upp och ned och allt var kaos. Morgonen efter bröt jag ihop totalt i kaptenens famn. Jag vet inte hur jag ens tog mig till bergbanan för att krismöta. Jag vet bara att benen aldrig känts så svaga. Jag och F satt i personalmatsalen igår och konstaterade att det är en vecka sedan. I almanackan är det en vecka sedan men för oss kunde det vara igår eller för ett år sedan.
Min bror är ingen telefonmänniska. Jag har världens bästa bror men när vi inte träffas pratar vi inte för han är ingen telefonmänniska. Jag har pratat flera timmar med min bror den senaste veckan.
Min älskade Geisha har gjort det hon är allra allra bäst på. Få mig att fokusera på annat. Kaptenen har kramat och gett mig kärleken och omtanken som jag behövt så mycket.
E har ringt och ringt och det är skönt att ha henne i Umeå. Det är skönt att veta att hon inte är oövervinnerligt långt borta. I norrland finns inga avstånd.
På 556-meter-över-havet-jobbet är vi ömma med varandra. Vi är varsamma och vi kramar och pratar om det som hänt. Och i tisdags vart jag hemskickad av storchefen och O tog med mig på hans jobb istället. Och det var skönt att slippa vara själv. Och han fixar med nycklar som är borta sedan kaoset. Och igår var det rent ut sagt hemskt att jobba afterski igen. Så ont i magen, så mycket ångest och jag ville bara försvinna genom marken. Och det är då jag hämtar min styrka i mina vänner. Mina helt fucking otroliga vänner. Tusen samtal från nyfikna och brydda kompisar men inget är som vänner.
Summan av kardemumman är att det är skillnad på kompisar och vänner. I sådana här situationer märker man skillnaden. Och jag hoppas mina vänner vet hur mycket dom betyder för mig.

Och mest av allt går tankarna till Tonys vänner och jag undrar hur dom har det. R.I.P.

R.I.P.

Jag luktar blod.
Jag har duschat tre gånger det senaste dygnet och ändå tycker jag att jag luktar blod.
Min hjärna har stängt av och går på halvfart.
Mina ögon är slutgråtna och söndriga. Dom svider och ilar men när jag stänger dom gör det för ont.
Jag vill radera det senaste dygnet ur mitt minne.
Det finns saker jag önskar jag gjort annorlunda. Jag önskar jag gjort mer. Tagit andra beslut.
Jag klandrar mig själv.
Jag klandrar mig själv nåt så sjukt.
Kan inte förstå hur det kunde hända.
Så glada ena sekunden, så förtvivlade nästa.
Så livlösa.
Jag önskar det fanns mer vi kunde gjort. Jag önskar jag kunde säga eller göra nåt för att få det ogjort. Kunde trolla med knäna.
Tänker på alla iskalla vänner i chock. Vi var alla så handfallna och små. Undrar hur det går för dom.
Hur FAN kunde dom vara så dum?!
Jag har tio kilo ilska och arghet i mig. Tjugo kilo uppgivenhet. Trettio kilo ilska mot mig själv och lika delar sorg.
Tusen tankar och bilder som snurrar och blinkar. Samtidigt som det är helt tomt.
Kunde vi gjort mer?
Med mina tankar är jag ensam ikväll. Ensam och frusen. Och jag luktar blod.

Myslängtan mördar

Det luktar nymålade tavlramar och jag sitter väldigt ensam i soffan. En sån där kväll när man undrar vad gamla vänner gör, när man har dåligt samvete för att man inte pratat med familjen på en månad och en sån där kväll när soffan är för stor. När man vill krypa upp i en famn och mysa. Sitta nära så man känner andetagen. Sova bredvid. Telefonen skriver sms som jag tillslut inte skickar. För även om jag vill mysa, vill jag mysa med rätt. Vill vakna på rätt arm. Hans arm. And it kills me that what I feel for him he feels for someone else. It kills me.

Om en vän och en räv

Jag ville berätta om min vän. Men jag vet inte var att börja. Jag ville säga vad han får mig att känna. Men jag kan inte ta på dom känslorna. Jag ville berätta hur han är. Men ärligt talat vet jag inte själv. Men jag vet att hans resonemang verkar vettiga när jag hör dom. Jag vet att hans omtanke värmer. Och jag vet att vi skrattar så mycke i lag. Och jag ville berätta om min vän.

Men jag vet inte hur jag ska fortsätta. Kanske med att hur han lever inte är ett dugg klokt. Men ändå det enda rätta. Kanske ska jag berätta om hans levnadsglädje och glöd i ögonen. Och jag ville berätta om min vän. På ett helt öppet och ärligt sätt. Men jag är rädd att säga för mycket.

Och nu vet jag inte hur jag ska sluta heller. Så jag tänker säga för mycket. Jag tänker säga hur hans händer är varma klockan fyra på natten. Jag tänker säga hur jag vill nu men vet att jag aldrig skulle vilja då. Och den meningen tar mig till M. Där saker är tvärt om. Där jag inte vill nu, men skulle vilja då. Då om allt var annorlunda. Men jag vill inte nu. Så jag prioriterar nu med min vän och M ringer och är besviken. Och han ringer igen och säger gulliga namn jag inte hört av honom på månader. Men någon stans är det skitsamma. Det är inget för nu. Och än har jag fortfarande känslor.

Men mina känslor
rinner röda
ut ur öppna sår.

Allting snurrar står jag still?

Vintern jag flyttade till Hålland hade vi de sjukt kallt. Jag vet inte om det var jag som var ovan vid Norrland eller om det faktiskt var en kall vinter. Någon vidare snö hade vi inte. Men jag tyckte det var mängder då. När jag flyttade till Hålland tyckte jag att vintern var oändlig och mörkret så stort. Sen fick jag lära mig att det fanns en femte årstid. En årstid som kallas vårvinter och som bjuder på kall snö men varm sol. Som ger ljus och hopp. Och som lovar att det finns en värld även bortanför nästa fjälltopp.
Igår hade vi första vårvinter dagen. Jag bor inte längre i Hålland men på väg hem från sprutor och tester och storstad stannar jag vid Hedmans för en stilla promenad ner till fallet. Jag stannar hos hästarna vid Englagård och i den lilla viken strax innan Rista där jag badade i höstas. Och tankarna snurrar och rusar runt i huvudet. Och jag bryr mig inte att det snurrar i mitt huvud. Att det rusar i hjärtat och att jag inte längre vet upp och ner, in eller ut. Jag känner iallfall att jag lever och jag skrattar varje dag. Jag är sjukt stolt över mig själv och med dom små saker jag gör. Och jag orkar med det här. Varje dag orkar jag på något sätt och jag orkar skratta utan ansträngning. Och varje natt orkar jag sova, iallafall några timmar. Innan ångest och panik. Det är då jag känner som den första tiden i Hålland. Instängd mellan mörka berg i en kall dalgång.
Men jag vet bättre nu. Jag vet att det finns en femte årstid. En vårvinter som lovar en sol och värld bortanför nästa fjälltopp. M, R och I och en vit tunnel ska inte kunna få min värld att snurra. Och gör den det ändå ska jag själv snurra. Snurra tills jag snurrat ikapp och allt står still. Sen ska jag snurra lite till. Men bara för att jag är levnadsglad. Det stundar en vårvinter!

Och någon gång vårvintern 2012 minns jag att du lovat att dricka kaffe med mig, och sedan du sa det har jag nog inte hört ett ord och mitt kaffe har nog tagit slut till dess. Vi kanske skulle skita i det kaffet och njuta av vårvintern på var sitt håll?

Alla älskar Jeja

Eller inte! Vad är det som gör att jag alltid är omtyckt och uppskattad av vänner och arbetskompisar men inte av mina chefer? Jag hade förstått det om det handlade om att jag utgav något slags hot mot dom. Men det är jag för i helvetes ju aldeles för dum, ung och outbildad för. Nog är jag inte helt värdelös, jag vet ju att jag är duktig på det jag gör och har gjort. Kanske är jag för rakt på sak, men jag tror inte det. Jag baa spånar nu och tror egentligen jag är på helt fel spår. Av någon anledning verkar mina chefer aldrig gilla mig bara. Är det bara en slump av dålig personkemi. Näe. Det är något annat och jag kan inte för mitt liv förstå. Jag är för dum. Anyone som kan help me out here? Jag vill verkligen göra något åt det här men jag hittar inte änden på nystanet.
Jag vill bli bättre.
Vänner, hjälp mig med det.