Världens sämsta vän? Jajemen, de e jag det!

Jag köpte en stor svart skinnsoffa. Jag såg den några månader innan jag flyttade in i min lägenhet och blev totalt kär i den. Du vet som man kan bli. Man ser den perfekta och sedan finns det ingenting annat som är ligger i samma liga. Inget annat som är lika bra. Och jag tog en massa pengar från mitt sparkonto för att kunna köpa den här soffan. Och äntligen är sparkontot på banan igen men det har kostat på. Nåt soffbord har jag fortfarande inte och vi snackar inte en heltid i jobb. Snarare det dubbla. Och de senaste månaderna har kostat på. (läs åren) För jag jobbar jämt och är alldeles för lojal och snäll mot chefer och kollegor. Till slut går det ut över mina vänner. Och jag satt här häromdagen och kände mig som världens sämsta vän. Hatar när jag inte kan ställa upp så som jag vill kunna. Hatar att inte ha tid för dom som verkligen är viktiga. För dom är så underbara och älskade och förtjänar bättre än vad jag har för tillfället. Tro inte att jag skyller på min dyra soffa. jag bara flög iväg här och följer ingen röd tråd. Jag tycker jättemycket om min soffa. Speciellt nu när jag är lite halvsjuk och får gosa ner mig i den.. Jag tycker bara inte tjejen som sitter i den. Hon felprioriterar. Hon är ingen bra vän. Något är fel när min vän ringer och frågar om det verkligen var jag som skickade blommor. Fast jag skrev hälsningar från Norrland och jag är nästan den enda hon känner i Norrland. Och jag har ingen aning om hur Geisha har det. Och när jag smsar Kaptenen ringer hon upp och säger 'Åh, fan.. lever du?' Och när jag smsar bästkompisen får jag inget svar och jag ringer upp men att prioritera kaffe hos mig finns inte på kartan.. Så jag fortsätter gosa ner mig i min soffa och känner mig fortfarande som världens sämsta vän. Och det finns inget jag kan göra förrän imorgon. Och frågan är; Hur går man från att vara världens sämsta vän till helt okej?

Jag borde svarat på ditt sms, jag vet..

Om du vill. Så är jag där. Och om du vill. Så får du varje vattendroppe i havet. (Jag är västkusttjej, jag vet att det är många) Om du vill är jag där. Varje dag. Om du vill ger jag dig varje vindpust. Om du vill är jag din vind. Wind of changes. Och jag kan mima till Carola och du kan vara min storm. Och sen kan vi byta låt och älska till Guns and roses senaste skiva. 14 spår. 71 minuter och 25 sekunder. Sätt för fan inte på nån halmastadsgubbes platta som tror sig kunna något om att älska till Rock n' Roll. Förolämpa för fan inte Buddy Holly! Om du vill så skiter vi i rätt och fel. Jag gör hellre fel så jag kan lära mig något. Om du vill stannar vi jordens rotation och snurrar själva. Om du vill stannar vi bara hemma å mekar med bilen. Jag kan nog lära dig en del. Men du får skotta snön. Be a man. Jag kan hjälpa dig med en sked. Sen kan vi ligga sked. Du kan lukta underbart och om du vill. Jag säger om du vill. Om du vill kan vi bara skita i att jag vill vara med dig. Om du vill kan du skita i den känslan jag ger dig. Om du vill kan du skita i den. Jag kan inte bara skita i den känslan. Men jag försöker så gott jag kan.

om hur lite gör så mycket

jag kan inte ens ha på mig det linnet utan att tänka alldeles för mycket på dig. Kan inte bära det utan att minnas dina ord, dina blickar, dina kyssar i hemlighet..

Kalla golv, lätta golv..

Ett pinsamt hej och jag brukar inte rodna. Men när han kliver innanför dörren och möter min blick kan jag inte titta tillbaka.. Och bakom mina ögonlock flimrar suddiga bilder av hopslingrade fingrar förbi. Så jag tar tag i liten flicka, söt flicka, håller henne nära, busar och gosar och slipper pinsam tystnad. Senare däckar jag på min frugas golv och där är allt så enkelt. Där diskuteras bara små problem. För där finns inte dom stora. Där excisterar inte Hon och P. Där finns inte osäkerhet och olycklighet. Där är det närmsta problem vi kommer något som han skrev i sms, något som någon annan sa i fyllan för fyra år sedan. Någon som aldrig hörde av sig eller någon som vart alldeles för fyllekåt. På frugans golv är allting enkelt. Där finns inga problem.

Och jag är så glad att jag har henne..

Nattpromenad

Det startar som en vänlig klapp på ryggen av mig och ett "Hej du".. Ingen mer tanke på det. Sen kryper en känsla längs ryggraden om att vara iaktagen. Så jag vänder mig om och där är han. Och hans brännande blick borrar sig in i mig. Och jag får ett "Hej igen" och en varm kram och plötsligt är charmigt blyga killen inte särskillt blyg utan bara charmig. Och vi pratarpratarpratar. Pratarskrattarpratar. Och ibland tappar jag bort samtalsämnet och fastnar i hans ögon. Hans ögon som liksom suger tag i mig. Och vänner som kommer fram och pratar. Och jag försöker vara trevlig fast jag tycker att dom stör. Och det är väl i och för sig ganska kul. Men jag tappar bort samtalsämnen och fastnar i hans ögon. Hans ögon som suger tag i mig. Hans ögon som vet precis vad han vill. Och som visar det. Och när klockan är tillräckligt sent för att vara socialt accepterat drar han tag i mig. "Ska vi gå hem till dig eller mig?" är första frågan efter dörren har stängts efter oss. Och det är minusgrader och kallt och han drar med mig till Susabäckens sista porlande för det här året. Han tar tag i min hand när jag nästan ramlar och han pratar om spelberoende och jämthunden och det är nymåne mellan trädkronorna. Det ligger nysnö som dämpar alla ljud.
Allt utom hans andetag.
Och stjärnor lyser över Åresjön som bär nattdimma. "Hit ska vi" och jag svarar Hit ska du. Han ifrågasätter och ser besviken ut. Och jag vet inte vad jag vill. Jag vet att jag inte vill falla dit igen. Och argumenterar för och jag har inget bättre att komma med än att; Jag kan ju inte gå till jobbet i läderbrallor förstår du väl. Och han frågar vilka av hans byxor jag vill låna...
Hur det slutade?

9:e December

Imorse vaknade jag av att telefonen ringde. Min enda lediga dag den här veckan och jag var bakis, trött och irriterad. Imorse när jag vaknade var det den 9:e december. Anna-dagen. Min namnsdag. Det som brukade vara min Morfars födelsedag. Och den här dagen brukar jag ringa min mamma och gratta henne, för hon heter också Anna. Direkt vi har lagt på brukar jag ringa min pappa för att försäkra mig om att han tar hand om mamma. Egentligen är det nog mest jag som tänker på Morfar just den här dagen.
Så imorse ringde min telefon iallafall och väkte mig. Det var min kusin. Älskade, älskade bästa vän. Och hon berättar dom mest bästa nyheter som får mig att rysa av lycka för hennes skull! Och mer än så har jag lovat att inte säga. Men jag blev tusenglad och på balkongen med morgonkaffe, tillhörande cigg och soluppgång över renfjället tänkte jag att den här dagen kan inte finnas något negativt med. Det kan inte finnas någonting som gör det här till något annat än världens bästa dag. Och Mister Mystik hör av sig och skrattar och pratar och skämtar med mig. Han delar med sig av sina tankar och bekymmer och av sin glädje och sina små konstiga ideer. Och han kallar mig busunge och får en glimt i ögat innan vi säger hejdå och försvinner i dålig täckning. Och knappt tjugo minuter senare hittar jag mig själv skrikandes i irritation, frustration, ångest och ilska. Trots att P och Hon är 80 mil bort lyckas dom förstöra mig. Och jag slipar mitt skrivbord tills jag blöder om händerna. Sen går jag ut på balkongen med duntäcke. Sätter mig på kallt betonggolv och tänder ett ljus för min Morfar. Och jag vill gråta. Men några tårar kommer inte. Så jag sitter kvar på kallt betonggolv och hör telefonen ringa ut inne i lägenheten. Ljuset har nyss brunnit ut, men jag sitter där än.

Ignore more

Det finns en ilska mot en likgiltighet. Det finns en ilska som jag inte rår på. Likgiltigheten är min. Och hans. Det är en del av det som gör han mystisk. M som i mystik. Det är en del av det som gör mig så jävla dum. Dum och, låt mig hitta ordet jag söker, IDIOTISK!
Arg, arg, arg!
Ilska alltså. En ilska mot en likgiltighet. Om att inte ta sig tid. Om att inte bry sig. Om att bara få en bekräftelse over and over från mig. Well, här är väl ännu en. Och det är just det enda han söker. En bekräftelse som säger honom att han fortfarande kan om han vill. Men han vill inte. Och jag är dum. Idiotisk som ger honom den. Och jag försöker ta mitt förnuft till fånga och vara likgiltig. Försöker ignorera när det gör för ont.
Blir hemlig.
Så här har du ännu en jävla bekräftelse. Jag bjuder på den idag. Det är ju finare att ge än att få.
You see, I've learned from the best. Japp, egotrippa på du.
Oh, shit ja hatar när ja skriver som om han faktiskt skulle läsa det här. Never. De e han alldeles för likgiltig för.
Så bry dig inte. Bry dig inte ens om att fråga nästa gång heller. Jag mår fint. Det hade varit så enkelt för dig och betytt så mycket för mig. Japp, jag spär på egotrippen ännu mer här då. Händer det någonsin att han frågar så är det ju ändå bara om ryggen. Japp, den där som jag svankar för mycket enligt honom. Eller hur? Så fortsätt likgiltigheten. Totalignorans tack. Och eftersom den här bloggen är ett sätt för mig att må bra tänker jag fokusera på det. Inte bloggandet alltså. Bloggen kan dra åt... Så nu skiter jag i det här bloggeriet. Han är en idiot, jag är en idiot. Konstaterat ännu en gång. Fokusera. Fokusera på de där med att må bra istället. Det må väl kosta lite extra ryggont imorgon då.. ;)

Och misstolka kan man göra med allt, jag slår vad om att ungefär alla som läser här misstolkar. xoxo / I know best (just egotrippin myself a bit)