Ligga och lotto

Så ringer han när jag ligger och sover och ännu en gång så orkar jag inte svara, bara stirrar på bilden av honom på telefonen. Telefonen slutar ringa och det ringer på dörren istället. Innan jag hinner reagera står han i min lägenhet. I mitt sovrum och mitt hjärta fylls av värme när han lägger sig bredvid mig i sängen. Förklarar att nejdå, det är inget fel på min telefon. Förklarar att jag inte orkar vara hans älskarinna. Förklarar att jag inte mår bra. Som vanligt kan jag inte hålla tillbaka tårarna, orkar inte ens känna mig patetisk. Han frågar ingenting. Och när jag frågar vad han tänker, så svarar han "på att vinna på lotto" Och jag försöker för mitt liv förstå varför han ligger och tänker på pengar. Kommer inte fram till något. Och att ligga bredvid och skratta och gråta och kramas och klia på ryggen blir så småningom lätta kyssar och sen faller Berlinmuren så snabbt att jag inte hinner fatta, inte han heller tror jag, hinner inte få av oss kläder, måste bara få vara ett med honom för en stund.
Och senare ligger vi bredvid igen, och han ser plötsligt så allvarlig ut, bekymrad, betänksam. Och jag måste fråga igen vad han tänker på, och åter igen blir svaret lotto, eller vinna pengar eller nåt åt det hållet. Jag kommer inte ihåg, för ärligt talat blir jag så chockad. Hur kan man vara så totalt upptagen av pengar?
Betyder jag och det vi gör ens någonting för honom? Och svaret kommer tydligt. Efter han ringt och smsat varje dag har han nu inte hört av sig. Han fick väl det han ville ha. Det var väl inte mer än det han ville. Jag glömmer så lätt att det inte är något mer än fina ord från hans sida. När det passar honom. Jag går på dom så lätt. Kanske tänker han inte på annat än ligga och lotto? Jag vet inte, det är ju iallafall inte så att man får något annat svar om man frågar. Och ligga är ju det enda vi gör, inga hundpromenader, filmkvällar eller öl på krogen direkt här inte.

Och efter långa veckor under ytan fick han mig upp, bara för att kippa efter andan och sedan pressas ner igen. Som för att dryga ut lidandet. Självvalt.

Det där man trycker undan på dagarna..

.. Tar sig ut på nätterna istället. 

Det är andra gången jag vaknar inatt.. första vet jag inte ens vad jag drömde riktigt. Men du var där, din fru var där och jag vaknar av att jag skriker ut i rädsla och ångest. 

Lyckas somna om. 

Andas.

Andas.

Andas. 

Och när jag vaknar nästa gång är det för att jag gråter. 

Gråter och gråter och gråter. 

Sådär som man gråter när man tror att hjärtat ska brista. 

Och jag saknar dig så det gör ont i mig. Det gör så förbannat ont. En smärta som griper runt mitt hjärta, klöser sig ner i min mage och stramar åt min hals. 

Jag vill inget hellre än att du ska ligga här i min säng. Att du ska krypa ner under täcket här och hålla om mig. Att du ska pussa bort mina tårar. 

Dumt.

Jag vet att det är löjligt, orealistiskt och dumt. Hade du velat vara med mig hade du försökt. 

Men just inatt finns det ingenting jag önskar mer. 

Inatt vill jag bara att det ska sluta göra ont. Inatt vill jag inte gråta mer. Inatt vill jag sluta drömma.

Andas

Att få sitta här vid fallet och bara andas en stund..

gonatt

Imorgon är det söndag, eller ja, idag kanske man ska säga.. Klockan är kvart i fem på morgonen, har precis gått av pass, trött så jag kan dö. Den där norska karln får sova ensam inatt, han blev besviken. Struntar i det. Vill bara sova. Ändå är det så svårt. Men imorgon är det söndag. Söndag som i äntligen ska jag få åka hem till VM-byn. Sova i min säng, duscha lääänge utan att varmvattnet tar slut och bara njuta av snön. Och det första jag ska göra efter lååång sovmorgon på måndag är att ta med min vapendragare ut i skogen. Jaga fåglar, kasta pinnar, kanske sitta en stund vid fallet. Ändå är det något i mig som gnager. Den där byn är inte densamma när jag inte träffar M. När blev det så? Jag vill inte att det ska vara så. Jag älskar byn oavsett, men mitt hem saknar sin charm när inte min kudde luktar av honom. Jag saknar honom. Och jag önskar han ville vara med mig.
Och jag undrar vad han vill när han ringer och smsar, men det där ordet han använder. Kompis. Det är som en käftsmäll. Så jag låter bara telefonen vara och fortsätter slicka mina sår i förhoppning att även ett trasigt hjärta ska läka någon gång.

Och ikväll kommer jag inte längre än till nummer ett på listan.
1. Du har varit igenom värre

Skammen

Självförakt. Skuld. Skam. Skam är så svårt att erkänna. En förbjuden känsla. Ett ord man aldrig uttalar högt. Det är skam i mig för så mycket. Och det är så sjukt svårt att sätta ord på. Skam över alla de vänner jag ljugit eller undanhållit sanningen för, dom har öppnat sig för mig men aldrig fått något tillbaka. De flesta är inte mina vänner längre. Jag förstår dom. Skam över att jag fortsatt ligga med dig, fast jag har vetat hur fel det är. Fast jag vet att det hindrat mig så många gånger att gå vidare. Fast jag vetat hur ont det gjort i mig när du sen gått därifrån. Skam över alla dom gånger jag njutit av dig, jag vet, det är en konstig skam. Men jag har ju vetat att du är förbjuden frukt. Skam över alla dom gånger jag trott på dig. Fast jag vetat att jag inte borde. Det är ju bara tomma ord, utan tanke och intuition bakom. Där kom skulden igen, när jag tycker jag är hård mot dig. Det är sjukt. Skam för att jag känner skuld. Du hör ju själv, det här är så destruktivt så det är inte sant. Skam över att jag inte svarar när du ringer, det känns barnsligt och elakt, men jag orkar inte höra din underbara röst. Orkar inte tänka på hur gott du luktar. Skam för att jag ursäktar mig. Det är sjukt. Det är ju du som är otrogen, inte jag. Men jag vet, jag bär min skuld i det här också. Det är en tung skuld, jag skulle vart i Kina om man kunde lägga den på mina axlar. Framförallt, och störst, är skammen över att jag hoppats. Jag vet inte om jag gör det fortfarande, hoppas alltså, kanske en liten del. Jag har hoppats på att du och jag skulle bli vi en dag. Jag har hoppats att du skulle älska mig. Jag har hoppats på att du skulle säga det. Jag har hoppats på att du skulle visa det.  Jag har hoppats på varenda liten sak du sagt. Dina ord har aldrig varit annat än ord. Tomma ord. Aldrig handling. Ändå har jag hoppats. För det är skammen så stor, och den äter mig innifrån. Den tömmer lungorna på luft och hjärtat på styrka. Skammen över att jag hoppats förtär mig, sliter i mig och plockar fram mitt allra bästa och största självförakt. Skammen över att ha hoppats på något som aldrig kommer bli. Hur överger man hoppet? Hur ska jag våga inse att du inte älskar mig när det gör så ont? Hur kommer jag förbi självföraktet och skammen med livet i behåll?

Självförakt och skuld

För en gångs skull tar det stopp när jag ska skriva. Det som annars är så enkelt men just det här är så svårt att erkänna för sig själv.
Jag har varit någons älskarinna så länge att jag tappat all självrespekt.
Det gör ont att erkänna för sig själv hur mycket det skadat mig. Skadar mig. Det är som att min självkänsla faller i en bottenlös brunn. Jag tycker ju inte om otrohet. Jag vill ju inte vara 'den andra kvinnan'. Utan att jag sett det är det precis som att del för del av mig suddats bort och det enda som finns kvar är tidsfördrivsälskarinnan och en jävligt lättlurad tjej. Någon som gått på allt du sagt och gjort. Känslan av självförakt slår som en vägg emot mig, jag har förträngt det så länge. Förträngt att det bara handlat om dig och din vilja. Vad hände med mig? Vart tappade jag bort vad jag vill? Jag vill ju inte vara någon som förstör en familj. Jag vill ju inte vara någon som bara duger för dig ibland. Jag vill ju inte vara din leksak.
Det sjuka är att jag får dåligt samvete bara av att skriva det här. Tycker att jag är för hård mot dig. Det är sjukt. Även om jag ser min roll i det här, du och din familj skulle säkert fungerat bättre om inte jag fanns, men det är du som är otrogen. Och jag tycker ju inte om otrohet. På nåt sätt ska jag nog vara glad att du aldrig varit min. Då hade du troligtvis varit otrogen mot mig istället.
Det känns som pest eller kolera. Återigen skuldkänslor. Återigen sjukt att jag känner så.
Det mesta känns jävligt förvirrat i mitt huvud.
Men jag vet att jag inte vill förstöra för varken din familj, dig eller mig själv. Och jag vet att jag inte har lust att vara någons älskarinna.

Tunga kvällar och saknaden

någonstans där när jag inte kunde få en av dina 365 dagar till en Metallica konsert, någonstans där när du berättade om att lämna allt för nya z herregudvadjagkommersaknadig, Någonstans där när man läser gammal dagbok och inser att varken utlåvade bad&vinkvällar eller filmkvällar blivit av, någonstans där när ännu en "nästa gång du kommer hem ska vi åka skoter" och jag är hemma nästan en vecka utan att du pratar nåt om fjälltur.. Någonstans just där tröttnade jag. Tröttnade på att inte få vara din vän på riktigt. Jag är bara en hemlighet. Möjligen också att jag var en 'tidsfördrivsälskarinna'. Någonstans förlorade jag utan att jag visste att det var ett spel. Så jag fortsätter läsa min '10 punkter när livet känns tungt för att du inte är älskad av M'-lista varje kväll och hoppas på att klumpen i halsen ska försvinna. Jodå, jag har en lista för de också..

Punkt nummer 4; När ord sällan stämmer med verklighet, hur vet man då vad som är sant? Om löften bara är tomma ord och handlingar är fridlysta. Om han viskar vackra saker ena dagen och nästa knappt kan se dig i ögonen när han går. Om han inte släpper in dig innanför sitt skinn. Om han inte inkluderar dig i sin framtid.   Om     han     aldrig     kämpar     för     dig.   Då vet du nog egentligen att hans ord inte är verklighet.

Och hur mycket jag än läser listan, så kvarstår klumpen i halsen. Och faktum att jag önskar han ringde och ett herregudvadjagsaknarhonom

Kort dikt till M

Du är mitt Jämtland
Mitt fjäll & mitt fall
Mitt hopp & mina synder
Min kärlek & min skräck