Att ramla från en bro

Fråga inte hur jag mår, jag kan inte svara utan att darra på rösten. Titta mig inte i ögonen, jag ljuger när jag säger att allt är bra. Krama inte om mig, då fylls ögonen av tårar. Lämna mig ensam om natten, jag vill inte skrämmas. Men jag gråter konstant. Jag vaknar av att jag gråter på natten. Jag måste stanna när jag kör bil för att jag inte ser något. Jag balanserade på broräcket idag, jag halkade och föll flera meter. Det enda jag tänkte i fallet var; skönt, hoppas det gör ont. Jag låg kvar på isen ett tag, hoppades den skulle spricka. Sen grät jag ännu mer. Jag vet inte ens varför jag gråter. Det är nog bara för mycket nu. Det gör väl ont att springa in i väggen. Jag orkar inte mer. Jag vill bara gråta. Jag skulle behöva min bästa vän, han svarar inte. Lika bra de kanske, jag gråter bara om någon håller om mig. Och blir smärtsamt påmind om att du aldrig är här när jag behöver en vän.

När du går

Dagar av julrim och nätter av tomtedrömmar. Du kommer hit och håller mig hårt. Jag var hård mot dig igår. Hård men ärlig. Du kommer hit och sätter min värld i gungning. Sen pussar du mig i örat och jag ryser i hela kroppen. Och jag ler stort när du är så nära att du inte ser. Men när du går. När du hastigt sticker härifrån blir jag smärtsamt påmind om att du inte är min. Och jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna innan du går. Sekunden efter du kysst mig hejdå och stängt dörren svämmar det över. Salta tårar. Jag orkar inte bry mig i dom. Det här är bara så mitt liv tydligen skulle vara. Älska men inte älskad. Det är hårt men ärligt. Precis som tårarna när du går.

Min kudde luktar du

Min kudde luktar du och din tröja hänger kvar i hallen. Du fick mig att le för första gången på väldigt länge igår. Så jag ringde till dig idag för att berätta det. Jag ringde för att du skulle få veta att allt kändes lite lättare och lite bättre idag och det var tack vare dig. Men du är stressad och sjuk och säger att du ringer sen. Det är tyst i telefon. Hela dagen är det tyst. Precis som det brukar vara när du fått vad du vill ha. Och det har gått så långt att jag nästan inte vill ha dig här, för då vet jag inte när du hör av dig igen. Men bara nästan, bara ibland. För jag älskar när min kudde luktar du. Men jag hatar när du inte hör av dig. Telefonen är tyst idag. Men P hör av sig. P bryr sig och skrattar och pratar. Jag saknar P. Han förstår mig. Och han säger; när ska du göra något för dig själv Jeja? Jag vet inte P. Jag vet inte vad fan jag håller på med...

Snöfall, stjärnfall, självförfall..

Det börjar bli vinter i byn. Det är stjärnklart och norrsken när jag åker ut till gunnilvallen om natten. Andra nätter feberfrossar jag i sängen. Vaknar av stress, känns som hjärtat ska banka sönder revbenen. Jag har varit här förut. Inget bra ställe men jag vet att jag klarar av det. Jag har varit med om värre. Inatt vaknade jag av att jag grät. Det är då jag blir rädd. Hur långt ner är botten? Hur långt upp är ytan? Åt vilket håll är jag påväg? Är jag ens på väg eller har jag gett upp? Det är nu jag är rädd. Det är nu jag vill ha dig här. Bara sitta tyst. Inga ord. Ingen närhet. Bara vara med dig. Bara vara.

Men du vill något annat. Så jag önskar när stjärnor faller. Fast jag vet att önskningar aldrig slår in.