om samboende

såhär har det varit sedan i måndags, eller tisdags.. eller när det nu var. du vet hur det är när dagarna flyter ihop. Fyra tjejer som bor, äter frukost, frukoströker, roadtripar, roadtripsröker, lunchar, lunchröker, icahandlar, röker på vägen hem, kaffelattar, latteröker, röker för att vi inte har nåt å göra, smsarsmsarsmsar och smsröker, snackar skit skitskitskit å röker, dricker öl och ölröker. Onsdagsölar och torsdagsölar och nu är det fredag å vi fredagsölar och fredagsröker och när vi är fyra tjejer som inte legat på alldeles för länge och bor ihop. Nä, det blir inget bra. (nä, anna hedin, de e inte okej!) Samtalsämnet har varit på samma spår hela jääävla veckan. Sms och öl och röka. Men samtalet är sexsexsex. Sex. sa jag sex? jag menade sex. som sagt. sex. ååååh. sex! I NEEEEED!

"- Det är en lång historia"

När jag var liten ansåg jag mycket bestämt att man var vuxen först när man hade körkort och bil. Första vintern i Åre satt jag och L otaliga nätter och skrev vuxenpoängslistor. Se på nyheter; torka av under diskstället; ha principer...
Jag har börjat dricka kaffe. Med mjölk men inget socker. Jeja vs Vuxenpoäng, 1 -0. Men när P ringer mig i London och säger att hon inte sovit på fyra nätter. För att hon oroar sig för mig, för att hon är stressad, för att hon rädd. Och han säger att han inte sover heller. För att han är rädd, för att han oroar sig, för att han tror att hon ska sluta andas igen. Som hon gör när hon är stressad och sover för lite. Och han ber mig aldrig komma hem. Säger bara att han behöver prata med någon. Jag har alltid haft lättare att prata med P än med henne, men den här sitsen har jag aldrig suttit i. Det brukar vara jag som behöver någon att prata med och han som lyssnar. Men han ber mig aldrig komma hem. Han vet att jag måste fly.
Att bli vuxen kanske inte är att ha bil och torka under diskstället och dricka kaffe. Det kanske är att inse när man måste göra saker som är bättre för andra än för sig själv.
Men som jag sa till M, det är en lång historia. Och det är lättare om folk tror jag hade hemlängtan eller åkte för att Geisha bad mig. Och P ringer mig när jag är på långpromenad i solsken och vinterknarr under skorna, och han säger att jag vuxit i hans ögon. Och Geisha säger till folk som frågar; -Vafan, är inte du i England? -Näpp, jag tvingade hem henne. Och hon ringer och frågar om det är bättre med hemlängtan. Det där med att "det är en lång historia" är en lätt utväg. Men ingen flykt.

Osannolikt

Aaah, ni kommer aldrig tro mig,et ar val egentligen ingen ide att saga nat.. Men idag har jag kopt TVA klanningar och ett par hogklackade skor! Goddamn, jag maste vara sjuk.. Antingen har Londo daligt inflytande pa mig eller sa har jag daligt inflytande pa London. Jag gissar pa det forsta..

Det ar sa skont att bara vara

Gar vilse i Paddington och sparkar lov i Hyde Park. Tittar pa ekorrar vid dom stora lonntraden och dricker cappucino med en polska. Matar faglar i Little venice och gar pa marknad i bosniska kvarter. Jag Londonar och andas hostluft. Och jag tanker inte pa nagonting.

basta vaknandet

Och vem ringer och vacker mig om inte... Och plotsligt ar allting valdigt enkelt och luften latt att andas.

Om att jag blivit kanslokall.

Vad kommer det sig att forr kunde jag grata till filmer men inte langra. Grata for att det inte var en bra dag. Grata for att jag tankte pa nagon som dott. Grata for att jag brakade med nagon. Pratade med L igar och det ar sa skont att prata med L. Vi tanker pa samma satt. Vi kom overans om att det ar bra att grata. Ibland. Inte ofta. Men ibland. Och sa kommer vi till den dar jobbiga fragan; Nar grat du senast? Och hon grat igar och jag grat.. ja du.. hrrmm.. hmm.. Jag grat i maj senast. -I Maj!!?? sager hon men jag hor att hon inte ar forvanad. Och innan dess da? hmm.. jaaa... hrmmm... Och hon har markt det. Hon och jag och andra har markt det. Att kanna massor och att visa kanslor ar inte min grej. Inte langre. Jag tappade det nagonstans i flykten.

Varfor jag akte

Kanslan av att komma bort infann sig i en 20arig frokens kropp och hon var inte sen att saga nej. Hon pickade och packade. Och hon gav sig av. Och hon trivs i vanstertrafikslandet. Hon trivs pa fri fot. Hon trivs med att komma bort. Och hon far osynliga sms som sager "Mina knan viker sig nar vi kysser" och "Dina hander ar sa kalla men det ar nagot annat som far mig att rysa". Och nar telefonen plingade forra veckan var det pa riktigt. Riktigt verkligt. Och inte osynligt. For hon tanker pa det hela tiden. Pa hennes knan som ocksa viker sig, pa hans hander som alltid ar varma. Pa hans rost. Pa det verkliga. Och vanstertrafik och tegelhus och fri fot ar bra. Men han ar battre.

21 och Manchestrar

Sa kom det sig att jag gick fran att vara 20 till att vara 20-nanting. A dagen det hande var en konstig dag. Jag gick upp i ottan for att fly landet. Begav mig mot landet i vast. Norska tullen stoppar bussen a det ser ut som att jag inte ska komma langra an till norska gransen. Nagon har lagt knarketiknark pa toaletten. A jag tanker fuck it, jag kommer missa planet. Det ar inte meningen ja ska komma nan vart. Nar allt ar piss ringer Mister M. Han tror stenhart jag ar den skyldiga. Jag varken bekraftar eller dementerar. Kommer igenom tullen till slut, bradskar till flyget. Landar i Liverpool. Bussar till Manchester. Blir mott av tva sjungandes brudar i Piccadilly gardens som haller i mig bade en och tva fodelsedagsdrinkar. En tallrik i present, tva ol och mat senare kommer vi hem till Fellowfield dar L och Kusinen bor. Vi dricker dricker dricker och den mystiskt sjuka rumskompisen fran Tyskland bjuder pa roka. Sa kommer det sig alltsa att Jeja testar roka pa sin 21 ars dag. Fodelsedagar ar till for att fira! Vidare till Footage seanre pa kvallen dar vi moter upp med trevliga svenskar. Sen ar det totalt svart till ungefar klockan fem pa morgonen. Jag ar totalt vilse, inga pengar pa mig, ingen telefon eller nummer till L, ingen aning om vart dom ar eller var dom bor. Shit! There's more to this story, men assa, det tar vi en annan gang. Kom hem till slut iaf. Ingen polis inblandat sa jag far val saga att det vart lyckat iaf.. hmmm.. ja... hmmm...

Öltapperskan och Borttapperskan möts igen

I går bestämde jag mig. Nu är det dags att sticka. På måndag går färden till Oslo, vidare till Liverpool och till Manchester. Där ska jag möta upp med knäckebrödslängtande L. L som numera är "bartender". Tror inte på det. Inte förrän jag ser det. Kanske att hon tappar upp öl ur kranar. Men inte bartender. Har nog aldrig ens sett L blanda en grogg. Brukar ju inte ens kunna bestämma vad hon vill köpa för groggvirke. Brukar mer låta; "-Jeja, hjälp mig. Annars kommer vi aldrig härifrån. Du vet vilken beslutsångest ja har" Nej, öltapperska är det längsta jag sträcker mig. Engelsmän gillar ju öl. Har jag hört. Hur länge jag Manchestrar får vi väl se. Kanske åker jag hem efteråt. Kanske åker jag vidare. Får väl se om Geisha kan bestämma sig om staterna. Får väl se om jag kan bestämma mig om kanallandet. Vi får se helt enkelt. Kanske ska börja med att hitta passet.

(För er som undrar vad fan det här handlar om nu då å tänker "Hon sa ju att hon hade hittat passet tillslut" Nejdå, det var tydligen mitt gamla pass. Borde jag väl kanske förstått när jag såg bilden men vem fan tänker så långt?)

Pieces of my wall

Tjejen i filmen heter egentligen något annat.

Å du vet jag tänker så ofta att jag inte ska blogga om honom. Mister M alltså. Å du vet jag misslyckas så ofta. Kicken på mig!
Aaaaaanyway...
Han ringde förut. Pratade. Skrattade. Pratade. Drog sånadär skämt som vi gör. Såna där typiska "Generation X"-skämt. Sånadär skämt som så väldigt få i min umgängeskrets förstår sig på. Pratade ännu mer. Han frågar och frågar. Jag tänker på hur gott han luktar. Skrattar. Pratar. Försöker lägga på till slut. Fortsätter prata. Skrattar. Försöker igen. Och igen. Skrattar. Till slut lägger vi på. Får sms. svarar på sms. Utan krusiduller den här gången. Får sms. Åh, om han bara visste hur mycket lättare han skulle göra det för mig om han inte hörde av sig alls. Åh, om han bara visste hur jag ler ikväll.
Och du vet jag tänker så ofta att jag inte ska blogga om honom. Mister M alltså. Å du vet jag misslyckas idag igen. Jag har såna probleeeeeem! Kära bullen...

Om nobelpristagare och att dom ändå inte vet ett skit!

Om man sitter vid ett runt bord, jättefint dukat, med servetter mellan alla tallrikar. Hur vet man vilken servett som är sin egen? Är det den till höger, eller kanske den till vänster? Det är inte förrän någon djärv person tar en servett som jag helt plötsligt med enkel matte vet vilken servett som är min. Det måste finnas någon som startar kedjan för att allt ska funka. Så sa någon att årets nobelpristagare i fysik kunde jämnföras med. Fast då gällde det ju inte servetter. Snarare materia och antimateria. Å jag tänker att det kanske är samma med sms. Sms och inte-sms.
Jag har fått sms. Av M. Ska jag svara? Han har startat kedjan. Ska jag kanske strunta i att använda min servett. Ska jag kanske rycka undan bordsduken. Precis som han rycker undan jorden under mina fötter. Hur förklar ni det scenariot smarta jävla nobelprisgubbar!?

Men när får jag raka en kuk?

"- Nu får det vara nog!" skrek han med sin klena röst och drämde näven i katedern.
Man undrade ibland om han verkligen vara vuxen. Kortväxt, målbrottsröst och absolut ingen pondus. Ingen i salen verkade ens se honom än mindre bry sig när han stod framme vid svartatavlan och skrek. Han klappade sin ömmande hand och såg allmänt ut att ge upp. Jag har för mig han hette Jonas. Min biologilärare i åttan.
Han hade det inte lätt. Vi var ingen lätt klass och det var nog inte meningen att han skulle vara lärare egentligen. Han skulle nog egentligen syssla med vad han än var bra på. Jag har för mig han sysslade med marinbiologi. Riktig nörd.
Missuppfatta mig inte. Nördar är jättebra. Insnöade människor som går så upp i något att dom underutvecklas på andra områden. Dom kan massor på sitt område och nördar är väl egentligen ett nedvärderande ord. Proffs kanske man ska säga egentligen.
Anyway, han var inte proffs på att vara lärare.
Minns en lektion när han stod och visslade läten från olika fågelsorter. Vilken 14åring är intresserad av sånt?! Nej, vi var väl mest intresserade av vem som snackade skit om vem, hur håret såg ut, att inte kajalen smetat ut och framförallt; det där läskiga, pirriga, pinsamma som kallades K-n-u-l-l-a. Sex. Sex och samlevnad.
SoS. Ett ämne man skulle undervisas i som åttondeklassare. Av biologiläraren. Av han som vek fötterna inåt, han som skruvade på sig till oigenkänlighet, han som blev mensröd i ansiktet direkt SoS stod på schemat. Vad som hände på dom lektionerna är inget jag minns direkt. Vi tyckte mest det var jobbigt som jag kommer ihåg det. Som 14åring hade jag väl läst så många tjejtidningar att jag visste allt som jag tyckte var värt att veta på ämnet. Googlat, Altavistat, Uppslagsverkat, pratatpratatpratat. Nej, det var inte i de teoretiska kunskaperna de största luckorna fanns.
Men jobbiga var lektioenrna. Killarna längst bak som annars var högljudda blev ännu mer högljudda. Tjejerna längst fram till höger satt ännu tystare än vanligt. Dom tuffa brudarna blev på något sätt ännu tuffare. Och läraren som annars hade svårt att leda lektioner. Ja, han var inte så bekväm i situationen kan vi väl säga.
Ni har säkert sett reklamerna all over internet. Jag skrattar varje gång jag ser dom. Lärde du dig inget vettigt i åttan, lär dig nu! Hur kul är det inte att raka en virtuell fitta liksom? Som dessutom är döpt till Fiffi!

Såpoperareflektioner (för övrigt ett jättelångt ord)

Jag tittade på OC imorse. Du vet. Bakis som fan. Orkar ja gå och hämta datorn? Kommer ihåg det där blogginlägget jag skrev igår. Pinsamt. Kicken på mig! Okej. Måste ändå hämta datorn. Måste radera. Efter lite morgonångest sätter jag på OC. Avsnittet där alla kommer in på college. Alla utom Seth. Och han gör slut med Summers för att inte hon ska tacka nej till sin plats. Att tycka om någon innebär att vilja dens bästa. Till varje pris.
Tänker på dig och vi är egentligen nothing like OC. Helst av allt vill jag kunna gå ur det här å kunna säga "-Vet du, jag fick precis vad jag ville. Jag fick vad jag ville för jag gjorde allt som stod i min makt" Jag vill kunna skriva envis å målmedveten i mitt CV och när blivande arbetsgivaren (självklart får jag jobbet) ber mig att ge exempel på att jag är just envis och målmedveten ska jag stolt berätta hur jag fångade dig. Helst av allt vill jag kunna gå ur det här och säga just det.
Men inte till vilket pris som helst. För även om man inte kan skriva genomgod och hjärtligt snäll på CVt kan jag inte göra det på din bekostnad. Jag kan inte göra något avsiktligt som jag vet du skulle bli sårad eller arg eller ledsen eller på något sätt förstörde för dig. Då är det inte värt det. Då skulle jag ändå inte kunna se dig i ögonen.
Vad jag antar att jag vill säga med det här är väl att du plockar fram egenskaper i mig som jag knappt vet att jag har. And i like it. Skulle jag be alla jag känner beskriva mig med några ord hade jag inte fått envis å målmedveten från en enda. Jag lovar. Inte ens från mig själv.
Men framförallt vill jag väl komma ur det här över huvudtaget. Jag vill vara gonomgod och hjärtligt snäll även om orden får mig att må illa. Jag vill what's best for you. Till varje pris.

morgonkomik

Vaknar 07.13 av en ilsket ringande telefon. Hinner bara till he- innan jag blir avbruten.

"- Jeja, jag har problem!" jag hör paniken i killkompisens röst.

"-Mmm"svarar jag sömndrucket.

"-Min flickvän frågade mig om det gjorde något om att hon inte rakade sig, du vet, DÄR!"

Och jag börjar dagen med ett gapskratt! Han blir sur och irriterad.

"- Jamen skit i att hjälpa mig då. Tack så jävla mycke"

Jag skrattar högt.

"Jamen, va sa du till henne då?" får jag tillslut fram.

"-Jag gick därifrån"

"Aaaahahahaaa! Taktiskt drag hörru!"

"-Jamen va fan ska ja svara då?"

"-Ja, precis vad du tycker är ju ett förslag, men vad vet jag om sånt. Jag är ju singel."

"-Ja, du e ju singel, va fan ringde jag dig för?"

Å vi lägger på efter en stund, och jag tänker hur komiskt det är att han ringde mig. Å jag undrar hur jag var rakad när vi hade sex...

Fickparkeringen

En ej namngiven, artonårig tjej hade i sin strävan efter ett körkort till sist kommit fram till dagen D. Dagen för den sista bedömningen. Var hon värd friheten? Klarade hon av ansvaret?

Nervositeten tog över från det att hon satte sig i bilen. Hon babblade oavbrutet men det gick ganska bra för tjejen. Tills slutet av proceduren då körkortsförättaren beordrade tjejen att svänga in på skolgatan, en parkering i centrala Uddevalla. Det var en tisdagsförmiddag och det var långt ifrån fullt.

"-Jag vill att du försöker hitta en plats att parkera på. Föreställ dig att det är fullt av bilar här." sa den som vanligt fåordiga och bistra gubben från vägverket och tittade ner i sitt protokoll.

Tjejen krypkörde nervöst framåt. Smög samtidigt som hon kollade efter lämplig plats. Hon körde längre och längre och tillslut hade hon kört förbi alla platser tills hon nästan var framme vid korsningen.

"-Vad håller du på med? du skulle ju parkera." sa gubben irriterat.

Tjejen vände sig mot gubben, ryckte på axlarna och utbrast; "-Det var fullt" och styrde ut på vägen. Tjejen fick sedan styra tillbaka till vägverket och väl där fick hon en lapp med ett tydligt kryss i rutan för godkänd.