Det handlar om Exet..

Raggsockarna på och pappas gamla norgetröja. Kryper upp i kalla skinnsoffan och på datorskärmen blippar ett litet rött hjärta upp. Det dyker upp bredvid böneflaggor från Himalaya och en kille i röd skjorta. Killen gömde jag i en liten låda långt in i hjärtat för snart två år sedan. Skjortan tror jag han gav bort i Goas huvudstad, men jag kommer inte riktigt ihåg. så jag plockar fram ett ofärdigt fotoalbum och försöker minnas. Försöker minnas de fina stunderna från Indien och ganska snart åker även bilder från Östeuropa fram. Många bilder och biljetter, mynt och brochyrer ligger fortfarande i ett kaos. Försöker febrilt reda ut och minnas detaljer som aldrig kan fångas i en väska. Där, i röran, ligger ett kort från sagornas stad. Han sitter på bryggan mitt i snön. Och jag minns hur det gjorde ont i magen den gången jag såg på honom. Kärleksont. Och det är där de riktigt fina minnena finns. I sagornas stad. Och dom minnena tänker jag inte ens försöka mig på att återberätta. Jag skulle aldrig kunna göra dom rättvisa. Dom minnena får stanna i sagornas stad och långt in i hjärtat i den där lilla lådan som nu ligger uppfläkt på mitt köksbord. För det där lilla röda hjärtat på min datorskärm berättar om att han hittat någon att göra nya resor och nya minnen med. Det berättar om att han träffat någon ny.
Det är en konstig känsla för jag har no aldrig tänkt det här scenariot i mitt huvud. Jag har aldrig ångrat att jag gjorde slut. Men gudarna ska veta att jag ångrar sättet jag gjorde det på. Jag önskar vi kunde prata oftare eller iallafall att han slutade vara arg på mig. Men jag förstår honom. Jag skulle också vara arg. Det är en konstig känsla just för att den drar upp så mycket och många känslor. Men faktum är, att när jag ser bilder på han och hon det röda hjärtat står för, så ler jag. I raggsockar, pappas norgetröja och en kall soffa och lägenhet ler jag. För to the bottom of this, när han är lycklig är jag lycklig. Å kärlek försvinner nog aldrig, men den kan väl ändras antar jag.

Efter en helvetisk vecka är det här ett jävligt onödigt inlägg men det handlar egentligen inte om något av det som står här. Precis som vanligt.

Det finns någonting han ständigt påminner mig om. Tåg norrut och jag läser min förra rubrik. "En hastig kram och vi ses" och jag tänker att han inte lever som han lär. Är det något enda man hör honom säga mer än en gång så är det just det där om att inte vara girig och om att se det fina i att ge. Och varje gång han säger det lägger han huvudet lite på sned och han får en rynka någonstans mellan kind och tinning. Men det vet han inte. Jag vet inte om någon annan lagt märke till det men jag ser det även när vi bara pratar i telefon. Och även om han inte lever som han lär alltid är det inte det som spelar roll. Vad som spelar roll är att han lär mig hur fint det kan vara att ge. Och jag försöker leva som jag lärt. Och efter den här kaotiska veckan utan att kunnat tänkt en enda klar tanke försöker jag inte leva som jag lärt. Jag försöker leva. Missförstå mig inte, det handlar inte om liv och död. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att leva. Och det handlar om Hon såklart. Såklart, såklart, såklart. Som med allt med mig kommer det tillbaks till hon. Och när han ringer gör han mina stora problem små. Han får mig att ifrågasätta mina tankesätt utan att han vet om det. Och han får mig att se att något så enkelt som att ge kan få en att leva. Och när han ringer och pratar om att ge lägger han huvudet lite på sned. Och någonstans mellan kind och tinning får han en rynka.

En hastig kram och Vi ses

Sitter i ett stockholmskt kök med vita sekelskiftes möbler och en essens av rökelse osar från vardagsrummet. På övervåningen har L just kommit ur dushen och någonstans sitter han och lyssnar på the kooks. Ls trädgård har två äppelträd men är för övrigt ganska fallfärdig och här i stockholm heter nederbörden regn. Jag saknar min snö. Igår begav vi oss ut på stan för att göra den osäker men den gjorde mig osäker istället. Ångesten och gropen i magen som liksom ville äta sig inåt och försvinna när ljud och människor, bilar och lukter blir för mycket och till slut bara smälter ihop i en kaotisk kompott. Jag klarar inte av storstäder längre. Någonstans på vägen försvann småstadstjejen i mig. Hon som absolut aldrig skulle bosätta sig i hemstaden utan skulle ha en mysig lägenhet med högt i tak lite öster om Göteborgs centrum. Istället kom jag ihåg friheten av öppet vatten och mörka skogar, att hälsa på var och varannan människa när man går genom byn är inte så illa ändå. Jag saknar byn och jag tillåter mig själv att sakna byn. Jag tillåter inte mig själv att sakna dig. Jag tillåter inte mig själv svara när du ringer. Jag tillåter inte mig själv sova när jag drömmer om dig. Jag tillåter inte mig själv att borra in mig i din famn.