Jag är inget.

Tillbaka från Game fair på Fäviken och hur jag oroade mig så mycket helt i onödan. Var rädd att springa in i honom, för vad säger man då?
"Hej. Allt bra?"
Hur säger man sånt när man egentligen bara vill gosa in sig i hans nacke som så ofta luktar skog, karl och skoter.
"Jag saknar dig också?"
Ja för svarat på hans sms har jag ju inte gjort men nog vet han väl att jag saknar honom. Men hur säger man det när man vill gråta så mycke man saknar honom.
"Kul å se dig?"
Hur säger man något sånt när jag vet att det kommer sticka som en kniv i hjärtat för än en gång kommer jag bli påmind om att du inte vill vara med mig. Att du inte är kär i mig, att du har någon annan, någon bättre, någon finare.
"Hur har du haft det?"
Berätta allt för jag saknar din röst fast berätta ingenting för jag vill ju försöka glömma dig. Och vad du än gör, fråga inte samma fråga tillbaka.
Förr eller senare kommer jag springa på honom. Vad gör jag då? Vad säger man? Vad finns att säga?
Åh, vad jag önskar att jag kunde få spola tillbaka tiden till någon av alla gånger vi gosat och myst och skrattat och pratat och älskat och kyssts, och sen stanna tiden där. Sen kunde jag låtstas just i det ögonblicket att allt var perfekt och levt det ögonblicket om och om igen.
Jag saknar ett oss som aldrig varit. Och jag hatar mig själv för alla bilder jag målat upp om oss i mitt huvud. Det finns inget oss.
Det är du och hon.
Jag är inget.

Vatten under broarna

Tillbaka från ännu en flykt, de e konstigt hur en norsk flygplats kan skapa sånt lugn och hur livet i främmande länder kan vara så annorlunda mot jämtland. Ändå är jag den samma. Åker ner till bron i hålland för en stunds tankar. Mycket vatten ska rinna under dessa broar innan jag slutar sjunga vemodiga sånger här. Jag saknar dig och kanske har du slutat tänka på mig. Tänder ett ljus och tänker att olycklig kärlek är djävulens påfund. Minns en natt förra sommaren när jag satt här under bron och du satt bredvid. Vi pratade mycke den kvällen om hur bräckligt och skört livet är. Kanska gör jag fel som släpper dig och inte kämpar. Tänk om allt tar slut idag, eller imorgon, minns jag att jag tänkte när vi satt där och stirrade in i lågorna. Tanken är den samma idag trots att det bara är ett litet värmeljus som brinner. Kanske tar allt slut idag, eller imorgon eller om femtio år. Jag fick iallafall berättat vad jag kände för dig innan jag dör.

Och det har varit någon här sedan sist, och jag kan inte annat än att undra om du röker marlboro igen?

Med mina tankar är jag ensam ikväll. Därför åker jag ner till bron efter solen lämnat jorden och sjunger vemodiga visor till kompet av mörkt porlande vatten.

Som Ristafallet

Han slutar inte skicka sms. Skriver om att han inte vill vara självisk men att han saknar att prata med mig. Jag saknar honom också. Jag saknar honom så de gör ont. Jag skriver tusen sms till svar men skickar aldrig iväg dom. Allt känns så meningslöst. Ingen idé att gå under jorden, ingen idé att fly landet, ingen idé att svara. Det kvittar hur gärna jag vill ha honom. Alla de där starka känslorna och kittlandet i magen, åtrån och lusten, lugnet och lyckan. Vad jag känner för honom känner han för någon annan. Och jag hoppas han är lycklig. Jag gör verkligen det. Han är värd det bästa. Ändå gråter jag mig till sömns varje kväll och i mina drömmar pratar han om oss. Och varje morgon blir jag ledsen och besviken när han inte smugit sig in i min lägenhet och jag blir utan morgonkyss. Varje dag är ännu en dag utan honom, å jag saknar honom så det gör ont. Varje morgon är sängen tom och jag vill inte gråta mer. Jag vill inte gråta mer.

Störst av allt är tomheten. Och den är så stor att luften inte får plats i mina lungor.

Framtiden försvann i dis. Kvar så fann jag ömma minnen. Men väntar ej på glöd ur is. Sällan är det vindar vänder. Så stanna. Förbanna. Var min! Försvinn! Jag flyr till andra länder.