Jag är inget.

Tillbaka från Game fair på Fäviken och hur jag oroade mig så mycket helt i onödan. Var rädd att springa in i honom, för vad säger man då?
"Hej. Allt bra?"
Hur säger man sånt när man egentligen bara vill gosa in sig i hans nacke som så ofta luktar skog, karl och skoter.
"Jag saknar dig också?"
Ja för svarat på hans sms har jag ju inte gjort men nog vet han väl att jag saknar honom. Men hur säger man det när man vill gråta så mycke man saknar honom.
"Kul å se dig?"
Hur säger man något sånt när jag vet att det kommer sticka som en kniv i hjärtat för än en gång kommer jag bli påmind om att du inte vill vara med mig. Att du inte är kär i mig, att du har någon annan, någon bättre, någon finare.
"Hur har du haft det?"
Berätta allt för jag saknar din röst fast berätta ingenting för jag vill ju försöka glömma dig. Och vad du än gör, fråga inte samma fråga tillbaka.
Förr eller senare kommer jag springa på honom. Vad gör jag då? Vad säger man? Vad finns att säga?
Åh, vad jag önskar att jag kunde få spola tillbaka tiden till någon av alla gånger vi gosat och myst och skrattat och pratat och älskat och kyssts, och sen stanna tiden där. Sen kunde jag låtstas just i det ögonblicket att allt var perfekt och levt det ögonblicket om och om igen.
Jag saknar ett oss som aldrig varit. Och jag hatar mig själv för alla bilder jag målat upp om oss i mitt huvud. Det finns inget oss.
Det är du och hon.
Jag är inget.