Bränner mina blommor

Det är julinatt vid älven, en liten fågelunge sitter rädd på bron. Med mig har jag liten vovve som gärna badar. E75an hörs långt borta och öringen slår. Jag plockade ett fång av blommor när jag gick här sist. Som ett barn i sinnet, barfota steg. Jag glömde dom vid bron, dom är torra nu. Döda. Jag börjar med ett grässtrå, långsam glöd. Fortsätter med klöver, smörblommor och midsommarblomster. Prästkrage sen. Tusensköna. Sist av allt förgätmigej. Stora lågor. Du har glömt mig nu. Förgätmigejen ljuger.

Att förlåta sig själv

Länge har jag varit arg på dig. Tusen svar i huvudet om du skulle fråga. Jag trodde jag var arg på dig. Förbannad. Du har inte sårat mig. Det gjorde jag själv. När tanken kom att den här gången skulle det vara annorlunda, ja, jag trodde verkligen det. När den tanken kom satte jag min egen olycka. Gick in med hjärtat som insats, och förlorade. Men jag vet ju bättre egentligen, mitt huvud vet det. Men jag valde att satsa med hjärtat. I slutändan så är ett trasigt hjärta inte mycket till insats. Det betyder inte att det inte gör ont. Men jag valde det själv, och får stå mitt kast. Länge var jag arg på dig. Förbannad. När det borde varit mig själv. Jag ser klarare nu. Är arg på mig själv. Och att förlåta andra är lättare än sig själv. Och ska man vara hård så är ett trasigt hjärta ändå inte så mycket att förlora.

Jag kan inte inte vara här

Det är onsdag, bäverväder och knotten surrar runt mitt huvud. Jag åker förbi hans gård för att försäkra mig om att han inte är här. Men onsdagar är säkra och bilen borta så jag vågar mig ner till älven. Vågar mig ner till bron som är insvept i dimman och ett sommarregn. Här kan jag andas. Och kanske, om man har tur, får jag se bävern ikväll.