A hundred miles

Med utsikt över Byfjorden och max hundra meter från huset jag växte upp i ligger ett hus. Den vita grunden byggde min pappa i tonåren och på den mörka fasaden klättrar murgröna och rosor om somrarna. Om vintrarna piskar västkustregnet på nordsidan och rinner på gnejs och granit ned mot Koholmen. På altanen står farfars kikare alltid redo för att spana in sjöfåglar men framförallt skrov, motorer och segel. I köket står farmor bland träpanel, sockerskålar och tallrikar som hänger på väggen. I handen, redo med kaffe eller kavel. Min farmor är en riktig bullfarmor. Alltid en godisgömma, alltid nybakta kakor, alltid hembakt frukostbröd och den bästa bästa skörosten. Hon är morgonmänniska. Målar fransarna och drar ur papilljotterna strax efter sju. Då är löskokta äggen redo för frukost och kaffekokaren gurglar till. Sen sätter farfar på morgonnyheterna och farmor löser dagens första men absolut inte sista korsord. Sen är det pyssel i rabatten, och kaffe i elvasolen. När vi var små, jag, min bror och mina kusiner, sprang vi runt på deras gräsmatta. Farfar lärde oss att hugga ved och vika svalor i papper. Om våren skrapade vi sjötulpaner från ekans träbotten och sen hjälpte vi alla till att måla. Blå bottenfärg insmugglad från Norge var den bästa. Tack vare giftet kunde man ha i båten redan från mars fram till midsommar utan att behöva dra upp och skrapa den ren. Varje vår byggde han oss var sin fågelholk medan vi lagade näten och varje år visade han oss nya ställen att plocka smultron och rabarber som farmor sen bakade paj på. Varje höst tog han med oss ned till stranden för att gräva upp blålera så vi kunde sitta i källaren om vintern och dreja och skulptera och ibland målade vi i oljefärg med fingrarna. Alltid, alltid hade farfar gamla fiskarhistorier att berätta och farmor lärde oss bohusläns alla visor. Minnen från huset med utsikt över Byfjorden och klätterrosorna är bland de bästa barndomsminnen jag har. Vi visste redan då att vi var lyckligt lottade, och vi njöt till fullo. Vi tävlade om vem som spottade bigaråkärnor längst.
Nästan hundra mil från huset med lukten av nybakt sitter jag när det ringer i telefonen. Det är morgon och det är dimma över Åresjön. Det är P i andra sidan luren. Han pratar om sjukhus och om att inte kunna äta. Han pratar om farmor.
Det handlar inte om att jag skulle vilja vara någon annan stans än här.
Ibland är det bara en klump i magen.
Ibland är det bara väldigt långt till dit och då.

Storsnö

Det faller tung, stor snö över byn ja bor i. Jag sitter vaken hela nätterna och tittar ut genom mitt fönster. Kryper upp i filt och raggsockar. Tusen, tusen tankar. Vit, vit snö. Tunga stora flingor.
När jag var liten sprang jag precis som alla andra barn och tittade upp i himlen. Såg ut en extra stor snöflinga som jag sedan fångade på tungan och lät den smälta där. Total fokusering.
Nu sitter jag uppkrupen i fönstret och ser storsnön dala nedåt. Långt långt bortom fjällen och horisonten finns den salta lukten av hav. Långt långt bort i tankarna finns total fokusering. Nätterna igenom sitter jag uppkrupen och tittar på nysnön. Tusen, tusen tankar och du vet hur alla ljud försvinner när det ligger snö. Den liksom dämpar allt. Lugnar. Så jag sitter hellre nätterna igenom i lugn och dämpat ljud än ensam i en säng. Men med sällskap i sängen sovar jag gärna där. Och jag vaknar gärna på en viss arm.

Och han frågar vad jag ska göra där. Och jag modifierar sanningen. För det är alldeles för svårt att berätta mer. Det är alldeles för lätt att inte säga allt. Och egentligen borde jag bara hålla tyst helt. Fortsätta sova på någon annans arm och försöka glömma.

Andnöd

Din röst dånar som Ristafallet i mina artärer

får magen att stå på händer

Dina blickar tar mig högre än Skutan

och får venerna att porla som Susabäcken

Din energi får mitt hår att virvla

och din lukt försvagar mina knän

Men du

får mitt hjärta

att pumpa häftstift

sticker sönder min hud

punkterar

mina

lungor

follow up

so i kinda texted him. i don't care. i miss him.
damn i'm so stupid.

Everything for nothing

Klockan slår en timma över midnatt och jag lägger ner skrapan. Det tog mig tusen tankar och en vägg avskrapad färg för att komma fram till denna tanke.
Hur jävla dum får man va?
To think he would give a damn. Och hur kunde jag släppa hoppet om en kille som är så charmigt blyg? All for nothing. (everything fo all.) Och det plippar till och frågas mitt i natten om en film skulle smaka. Och det skulle det. Han skulle smaka. Men jag är så jävla dum. Och hur kan man tacka nej till att vakna på charmiga blyga killens arm och sträva skäggstubb? Det var ju iallfall så jag utläste "komma över och se på film?" Dags att ta tag i det här. Dags att come clean on Mister Mystic. Imorgon är jag ledig så då är det jag som ringer charmigt blyga killen och imorgon är det jag som får lite närhet. I could really need some.
Tänk att man ska behöva skrapa så mycket färg för att få fram en enda klar tanke. Tänk vad man kan komma fram till med en hel lägenhet.
The renovation has begun!

Gå på skaren

Mitt ex hade en katt. Jag kommer inte ihåg vad den hette. Jag har aldrig gillat katter. I Smålänska skogarna var vintrarna kalla. Inte som dom är i Vm-byn, men betydligt kallare än Västkuststaden. Så vid den här tiden på året hade snön fallit och lagt sig över långväxta ängar och gärdsgårdar. Men södra sverige är södra sverige och där töar och fryser det om vart annat. Mitt ex hade en katt. En katt som sprang på skaren som lagt sig. Men skaren sprack och; Ploff! så va katten borta.

Ett år innan Hon blev sjuk började vi gå på skaren hemma i Västkuststaden. Och vi förstod inte då, att vi smög omkring på tå. Men hennes utbrott kom som från klar himmel och vi smög alla där hemma på tå för att inte skapa spänning och frammana blixtar. Och när Hon blivit sjuk kunde jag förstå. Kunde förstå att vi smugit på skare för att inte falla igenom.

Nu är mitten av November och snön har inte riktigt lagt sig än men ändå smyger jag på skare. Försikigt en fot framför den andra. Jag somnar inte längre av att räkna får. Jag räknar min puls. Jag drömmer inte längre om Mister M. Man måste sova mer än tre timmar för att drömma. Och jag vaknar aldrig till solljus och lugn. Det är panik i mörkret.

Och jag smyger på skaren.
Beredd på att den kan spricka.
När som helst.

Det ska göra mig starkare eller Var min, försvinn!.

Försöker kliva ur mitt skal och se allt från annat perspektiv.
Det är något med hans mörkmjuka stämma som skrämmer mig.
Det finns ett val att göra här.
Jag vågar inte svara.
Antingen kan jag låta det bryta ner mig och jag kan deppa ihop.
Svarar jag så trillar jag dit igen.
Man får det.
Men jag vill inte längre.
Det här är en sån sak där det faktiskt är okej att bryta ihop.
Not when he's treating me as dirt.
Jag kan stänga in mig i ett hörn.
Och egentligen finns inget att säga.
Släcka alla ljus.
Och bara en sak som är värd att höra.
Och jag vill det.
Men det kommer jag aldrig få höra.
Jag vill bryta ihop.
Not in a million.
Men går man utanför sitt skal och tittar noga i ena hörnet finns det en annan lösning.
Så när mobilen plingar och ringer.
Det kan göra mig starkare.
Då ger jag blanka fan.
Och på stereon sjunger Kiss om att ensam är stark.
Jag har väl lärt av den bästa.
Och Kiss har aldrig haft fel förut.
Och jag bävar för dagen jag träffar honom igen.
Så jag litar blint på dom och tittar noga i ena hörnet.
Det finns inget att säga.
Och när man väl inser att man har ett val är valet enkelt egentligen.
Jag vill inte höra.
Jag ska komma ur det här starkare.
Jag vill inte höra!
För som Kaptenen säger så har jag en livsglädje, and nothing is gonna bring me down.
Jag vill inte höra hans mörkmjuka stämma.
Och Kaptenen känner mig så väl, bättre än jag förstår.
Jag vill ha den viskandes nära, nära.
Hon läser mig som en öppen barnbok.
Vill känna värmen av hans andedräkt.
Själv har jag dyslexi och vill stänga in mig i ett hörn.
Men det kommer aldrig hända.
Släcka alla ljus.
Not in a million.
Men jag litar blint på Kiss så det här ska fan göra mig starkare.
Var min, försvinn!

Det kan verka oklart men det handlar om att läsa varannan rad.

Och det handlar också om att när jag skulle måla om min hall blev den rosa istället för lattefärgat. Och jag är ju så jävla rosa. Och min jobbarkompis frågade mig härom dagen; Jeja? Du är en sån där hård tjej va? Och det handlar om att jag är i Vm-byn, där nysnön faller och snökanonerna ljuder. Jag har iallafall hittat hem. Latten hos Geisha är beige. Och otroligt god. Och hon är bland dom bästa här i världen. Men hur visar man sånt?

När luften darrar av rädsla men inga tårar kommer.

Varenda eviga lediga dag. Och ja, dom känns eviga. Springa på sjukan är inge kul. Tester på tester. Nästa gång blir de stan och slangar och sprutor och sova med elektroder kopplade till huvudet. Och hon vet inget. P vet inget. Så säg för fan inget, jag ska så småning om. Till och med Geisha är lyckligt ovetandes. Lyckligt och lyckligt förresten. Den som vet är M och han ger blanka fan. Precis som han gett blanka fan sen den där morgonen. Och jag borde sluta ringa. Det där med bästkompis var visst ändå bullshit. Damn it. Och Kaptenen pratar om att jag har något att tillföra världen. Att det handlar om min livsglädje. Så mycket för det livet säger jag. Så mycket för den glädjen. Kanske blir jag 27, kanske kan jag och rockstjärnan dö ihop när ialfall han är 27. Hoppas huset på Z blir fint. Hoppas du är lycklig. Damn it. Jag behöver någon att prata med. Någon som kollar till hur ja mår. Någon att sova med. Inga jävla blodprov och sprutor och tabletter. Mest av allt behöver jag en bästkompis. Någon att prata med.

Jag är rädd.