A hundred miles

Med utsikt över Byfjorden och max hundra meter från huset jag växte upp i ligger ett hus. Den vita grunden byggde min pappa i tonåren och på den mörka fasaden klättrar murgröna och rosor om somrarna. Om vintrarna piskar västkustregnet på nordsidan och rinner på gnejs och granit ned mot Koholmen. På altanen står farfars kikare alltid redo för att spana in sjöfåglar men framförallt skrov, motorer och segel. I köket står farmor bland träpanel, sockerskålar och tallrikar som hänger på väggen. I handen, redo med kaffe eller kavel. Min farmor är en riktig bullfarmor. Alltid en godisgömma, alltid nybakta kakor, alltid hembakt frukostbröd och den bästa bästa skörosten. Hon är morgonmänniska. Målar fransarna och drar ur papilljotterna strax efter sju. Då är löskokta äggen redo för frukost och kaffekokaren gurglar till. Sen sätter farfar på morgonnyheterna och farmor löser dagens första men absolut inte sista korsord. Sen är det pyssel i rabatten, och kaffe i elvasolen. När vi var små, jag, min bror och mina kusiner, sprang vi runt på deras gräsmatta. Farfar lärde oss att hugga ved och vika svalor i papper. Om våren skrapade vi sjötulpaner från ekans träbotten och sen hjälpte vi alla till att måla. Blå bottenfärg insmugglad från Norge var den bästa. Tack vare giftet kunde man ha i båten redan från mars fram till midsommar utan att behöva dra upp och skrapa den ren. Varje vår byggde han oss var sin fågelholk medan vi lagade näten och varje år visade han oss nya ställen att plocka smultron och rabarber som farmor sen bakade paj på. Varje höst tog han med oss ned till stranden för att gräva upp blålera så vi kunde sitta i källaren om vintern och dreja och skulptera och ibland målade vi i oljefärg med fingrarna. Alltid, alltid hade farfar gamla fiskarhistorier att berätta och farmor lärde oss bohusläns alla visor. Minnen från huset med utsikt över Byfjorden och klätterrosorna är bland de bästa barndomsminnen jag har. Vi visste redan då att vi var lyckligt lottade, och vi njöt till fullo. Vi tävlade om vem som spottade bigaråkärnor längst.
Nästan hundra mil från huset med lukten av nybakt sitter jag när det ringer i telefonen. Det är morgon och det är dimma över Åresjön. Det är P i andra sidan luren. Han pratar om sjukhus och om att inte kunna äta. Han pratar om farmor.
Det handlar inte om att jag skulle vilja vara någon annan stans än här.
Ibland är det bara en klump i magen.
Ibland är det bara väldigt långt till dit och då.