Gå på skaren

Mitt ex hade en katt. Jag kommer inte ihåg vad den hette. Jag har aldrig gillat katter. I Smålänska skogarna var vintrarna kalla. Inte som dom är i Vm-byn, men betydligt kallare än Västkuststaden. Så vid den här tiden på året hade snön fallit och lagt sig över långväxta ängar och gärdsgårdar. Men södra sverige är södra sverige och där töar och fryser det om vart annat. Mitt ex hade en katt. En katt som sprang på skaren som lagt sig. Men skaren sprack och; Ploff! så va katten borta.

Ett år innan Hon blev sjuk började vi gå på skaren hemma i Västkuststaden. Och vi förstod inte då, att vi smög omkring på tå. Men hennes utbrott kom som från klar himmel och vi smög alla där hemma på tå för att inte skapa spänning och frammana blixtar. Och när Hon blivit sjuk kunde jag förstå. Kunde förstå att vi smugit på skare för att inte falla igenom.

Nu är mitten av November och snön har inte riktigt lagt sig än men ändå smyger jag på skare. Försikigt en fot framför den andra. Jag somnar inte längre av att räkna får. Jag räknar min puls. Jag drömmer inte längre om Mister M. Man måste sova mer än tre timmar för att drömma. Och jag vaknar aldrig till solljus och lugn. Det är panik i mörkret.

Och jag smyger på skaren.
Beredd på att den kan spricka.
När som helst.