När luften darrar av rädsla men inga tårar kommer.

Varenda eviga lediga dag. Och ja, dom känns eviga. Springa på sjukan är inge kul. Tester på tester. Nästa gång blir de stan och slangar och sprutor och sova med elektroder kopplade till huvudet. Och hon vet inget. P vet inget. Så säg för fan inget, jag ska så småning om. Till och med Geisha är lyckligt ovetandes. Lyckligt och lyckligt förresten. Den som vet är M och han ger blanka fan. Precis som han gett blanka fan sen den där morgonen. Och jag borde sluta ringa. Det där med bästkompis var visst ändå bullshit. Damn it. Och Kaptenen pratar om att jag har något att tillföra världen. Att det handlar om min livsglädje. Så mycket för det livet säger jag. Så mycket för den glädjen. Kanske blir jag 27, kanske kan jag och rockstjärnan dö ihop när ialfall han är 27. Hoppas huset på Z blir fint. Hoppas du är lycklig. Damn it. Jag behöver någon att prata med. Någon som kollar till hur ja mår. Någon att sova med. Inga jävla blodprov och sprutor och tabletter. Mest av allt behöver jag en bästkompis. Någon att prata med.

Jag är rädd.