Att segla över kanten

När det regnar är jag det första grässtrå att böjas. Jag har aldrig varit stark. När det stormar brukar jag vara den första att sätta fler segel.
Men inte nu.
Jag har tappat bort mig själv och min egen lyckas smed.
Jag vet inte längre hur jag kommer ur den här känslan. Den där klumpen i magen bara växer och jag vill bara gråta. Jag vet inte ens varför. Jag vill bara gråta.
Jag står på gasen, förbannad över att den inte går att trycka längre ner, stressad över att komma fram fast jag inte vet vart jag ska. Jag bryter ryggen bakåt, kota för kota för att kanske kunna göra någon annan till lags. Alltid ställa upp. Oavsett min insats. Jag ser betongväggen komma i full fart men tänker inte bromsa. Tänker inte ge vika.
Jag har tappat bort mig själv, min glädje, min tid, mina drömmar, mina skratt.
Jag har tappat den lilla styrka jag haft och viljan att finnas kvar.
Jag har tappat tilltron till andra och mig själv. Jag vet inte längre hur man gör för att vara lycklig. Kanske har jag aldrig vetat det. När det stormar brukar jag vara den första att sätta fler segel, men jag har aldrig varit stark.