Kom tillbaka och ta dig tid för mig. Kom tillbaka och ät frukost med mig. Kom tillbaka så jag kan vara hård och kall mot dig igen.

Jag saknar dig så när jag vet att du är långt borta. Och jag fattar inte varför jag saknar dig så mycket mer då. När du är i närheten kan jag vara hård och kall mot dig. Då kan jag hålla dig på avstånd. Men när avståndet blir stort. Då saknar jag och oroar mig för dig.
Det tär på mig att försöka vara vän med dig. Det tar otroligt mycket kraft och energi att förstå sig på dig. Att bli glad varje gång du säger att du kommer förbi på fika eller frukost och att bli besviken varje gång. Det tär på mig.
Men när du är långt borta, då saknar jag dig. Då försvinner all ilska från tomma ord och tomma löften. Då är det jag som ringer och säger förlåt. Och du som säger att det behöver jag absolut inte göra.

glöd blev till dött

Sedan du var här har sommaren tagit slut. Nu faller nysnö över mig. Du gav mig liv som jag suddade ut. Sedan du var här är inget som förrut. Nu har tiden tickat fort. Men låt tiden gå. Jag annorlunda nu mot då. Fastän sommaren just va här. Vill jag glömma den, jag svär, sedan du var här.

Sedan du var här har skatorna byggt bo. Och jag har pratat så om trollen. Men det är dags att hålla tyst, jag vill slå mig ner till ro. Och jag vill rulla igång bollen. Sedan du var här har inget vart förgäves. Jag är annorlunda nu mot då. Du lärde mig att stå, på egna ben.

You put me through heaven and hell.

Men det fick mig att växa. Det är inget jag gör om. Nästa gång är det på riktigt. Men inte med dig. Jag är samma nu som då. Samma människa ungefär. Fast med mycket mera kraft sedan du fick mig att gå igenom det här.

Ingen skugga faller där det ej är sol

Det är snart en månad sedan jag pratade med honom. Det är över två månader sedan jag träffade honom. Då var det gräslukt i södra sverige och vågkluck och sommarljusa nätter. Jag tänker på den natten nästan varje dag. Gud vad jag saknar honom! Jag saknar hans mjuka mörka stämma. Jag saknar hans sätt att bry sig om mig. Jag saknar hans sms och hans klagomål. Den där natten vid sjön vågade jag be honom. Jag vågade be honom att vara min vän öppet. Offentligt, klart och ärligt. En månad senare insåg jag att hans ja var ett nej. Och jag tänker att jag orkar inte vara hemlighet längre. Så jag slutar svara. Och jag saknar så jag fäller tårar och måmga sömnlösa nätter har jag suttit på balkongen och bara stirrat rakt ut i mörkret. Ja, för nu är sommarnätterna inte ljusa längre. Och jag önskar att hans ja var nånting annat än ett nej.
Jag har ingen aning om jag gör rätt som gör såhär. Han har ju inte ens fått förklara sig. Han vet nog inte ens vad han gjort.
Men utan hans respekt för mig vet jag inte hur mycket hans mörkmjuka stämma är värd.

Störst av allt är tomheten, som är så stor att luften inte får plats i mina lungor

July you-lie

Får panik av en folkmassa på jaktmässa och jag sätter mig i bilen för att få vara ensam. Kör och kör och kör. Det snurrar i min skalle. Tittar förbi hos karln i det blå huset. Tittar förbi hon med dom gröna ögonen och den välklippta gräsmattan. Sätter mig under bron och stirrar på gummans kulle tills det kommer gröna lundhagsbyxor och ska fiska. Klappar hästarna man såg från 42ans fönster varje morgon. Sitter en stund och stirrar in i forsen på den rätta sidan och funderar som jag alltid gör när jag är där, om det har bott någon i det fallna huset. Middagen blir sent uppe vid Nylandsvalltjärnen och består av omogen mylta och solnedgång. När jag kommer ner till dalen igen och får täckning på mobilen har han med björnkramarna skrivit. Han pratar om hur han saknar när jag sjunger Thåström på natten.

Jag har inte svarat än. Vet inte vad jag ska säga.
"Ska vi ses eller är du fortfarande på flykt undan vapen och ammunition?"

Falla fel (eller falafel?)

Jag vet de när jag ger mig in på det. Kastar mig handlöst framåt. Utan skyddsnät eller linor. Men det är alltid säkert att ge sig in i leken för jag känner redan spelreglerna. Vi pratar karlar och vi pratar vilka jag får fjärilar i magen. Dom är upptagna eller har nyss fått sina hjärtan krossade. Dom är labila eller riktiga bad-guys. Elaka eller egoistiska. Med andra ord vet jag precis att det aldrig kommer bli något vettigt. Det är nog därför jag faller så lätt. Nu har jag träffat någon som är snäll och underbar att prata med, satans snygg och väldigt mycket singel och intresserad. Intresserad av mig och det får det att i n t e pirra i min mage. Inga fjärilar. Ingen champagne i huvudet. Det är så jäkla typiskt mig. Jag vill verkligen gilla honom för han är så bra. Och kanske växer de fram, fast jag tror inte på sånt. Men det kanske är värt försöket.
Och jag funderar på vad jag är rädd för. Varför faller jag bara för fel?

En uppblåsbar docka

Jag hamnade i hallen när jag kom hem. Bland kataloger och räkningar, brev från Island och reklam. Utmattad och förvirrad hamnade jag där, med ryggen mot dörren och världen utanför. I min koja, mitt slott kan jag få sjunka ihop. Göra ingenting och stänga ute.
Tills han skickar bild på sin koja är allting bra. Jag skickar tillbaka och han svarar. Och han vet inte hur ledsen han gör mig. När allt anspelar på sex och inget på omtanke har han objektifierat mig. Då har han gjort mig till luft och min kropp till plast. Han vet inte hur ledsen han gör mig. Hoppas jag.
Eller så vet han precis men skiter i det.

Rörigt

Oh shit i helvete va mycke de e me de nya jobbet. Det var längesen man hade hjärnan så full av info. Men i love it. Får mig att fundera ännu mer på att plugga vidare. Svårt bara när man vill plugga men inte vet vad, och dessutom vill bo i en bygd utan högskola och universitet. Roligt är det iallafall att ha nytt jobb. Men så mycket mer hinner jag inte med för tillfället. Och det får mig att känna mig ensam. Trött, ensam, tråkig och liten. Snart en vecka sedan jag rökte senast. Kanske är det pillrena jag går på. Kanske är det saknaden av kärlek. Förhoppningsvis blir det bättre efter torsdagens sjukhusbesök. Förhoppningsvis blir det sista besöket. Oooh, jag kan inte tänka klart känner jag. Bäst att sluta innan allt blir makaronilåda. Avslutar helt enkelt som vanligt med att skriva en liten rad om Mister M. Han som ringde och väckte mig imorse. -Oj, sov du? -Näedå, inte alls. -Fast så säger man ju alltid när man blir väckt.
Jaha, han gick inte på den alltså. Jag har vetat det sen jag lärde känna honom, men jag vill inte inse det. Han är för smart för mig.

No more cuts and bruises

Jag har ett blågult märke i armvecket och lite klister kvar av plåstret. Igår var jag och träffade farbror doktor ett, två, tre, fjorton, sköterksa hit och sköterska dit. Dom är duktiga på det där leendet som man ska ha när man jobbar med människor. Vita korridorer har, till skillnad från mång andra, en lugnande effekt på mig. Det är något hemmakärt med sjukhus. Kanske är det påminnelsen av barndomen. Kanske är det fascinationen av benens skörhet, hudens läkningsförmåga, den stora kunskapen hos personalen och synen när blodet pumpas ur mig. Kanske är det bara att korridorernas vita färg. Om två veckor ska jag dit igen. Äta vita piller kvällen innan. Sova sött och inte få köra bil. Men det blir sista gången. Han har lovat den här gången. Den här gången blir den sista. Och vita korridorer är bra men det är bättre utan. Kanske blir det lättare att gå vidare när man inte blir påmind. Jag ler bara av tanken. Nästa gång blir sista gången.

Sol ute, sol inne, sol i sinne

Att börja inse hur dåligt man mått under våren. Det är där jag är nu. En dödsolycka och röd snö som kommer i drömmarna. Ett storbråk med bästa vännen som bröt ner mig i små glasbitar. En kille med varma kyssar, jag trodde han var bra, men hamnar hos polis och berättar om pistolhot. Det är klart man mått dåligt. Det förstår jag ju nu. Så att fly från byn och få andas saltvatten igen var helt rätt. Tillbaka i en stormig och översvämmad by. Fortfarande storm i mig men solen håller på att kika fram. Det är den den ljusaste tiden på året och det är ljusare i mig än på riktigt länge. Och jag drömmer mig tillbaka till en ljus natt vid sjön, till fladdermöss och ankor och värmen när du höll min hand.

När ingen längre frågar hur man mår..

I mina drömmar dyker han upp. Med en pistol mot huvudet. Ibland är det mitt huvud den är riktad mot. Men det är bara drömmar. Så dom försvinner väl så småning om. Men livet är tungt för tillfället. Riktigt tungt. Och sen den kvällen har jag känt mig likgiltig till det mesta.
Han har gått under jorden sedan den kvällen. Inte ett ord har jag hört. Jag saknar hans läppar, jag saknar hans röst. Jag saknar hur han röker mitt i natten och sjunger skrovliga ord av längtan när han vaknar.
Varje morgon är tyst.
Och jag borde inte sakna honom. Man saknar inte killar som blir pistolhotade. Man hatar dom och avskyr dom och glömmer dom fort som attan. Men jag saknar honom. Damn it!
Så jag säger hej till tidsfördriv per sms och flörtande som inte leder någon vart. Har blivit lite av ett proffs på att lyssna på tomma ord och ännu bättre på att lura mig själv. Han kallas Mister Märklig och dom andra har jag glömt namnet på när jag vaknar. Självdestruktivt beteende kallas det visst. Och ångest på kvällsbalkong.
P pratar om att jag borde fly byn och bryta mönster. För en gångs skull är det hans förslag och jag kan inte säga att jag är emot. Men rädd. Hur är det nu igen man gör när man flyr?
Jodå, jamen just de.. ja vet precis hur man gör.

Han är så mycket vår

När jag vaknar i hans famn och jag får en björnkram är han så nära. Hans andetag mot naken hud får mig att rysa längs ryggraden. Hans mjuka läppar och mjuka ord. Hans röst morgonspricker och han luktar karl. Det är han, han, han. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag väntat med det här?

Och livet är upp och ner som vanligt. Att vänner missbrukar att jag är snäll är det värsta jag vet. Och jag låter det alltid gå för långt tills jag tillslut slår helt bakut. Och jag hatar att jag låter det gå för långt.

Men forsarna börjar susa och bäckarna brusa och Åre är magiskt. Mitt hår luktar cigarettrök och framtiden försvann i dis men kvar så fann jag dina händer. Vänta inte på glöd ur is, sällan är det vinden vänder. Så stanna, förbanna, V A R M I N. Försvinn! Och fly till glömskans länder. Hitta mina läppar, kyss dom i mörkret och få mig känna något annat än smärtan. Fjälluften är förlåtande och jag är gråtande. Frys tårar till is och spara dom i frysen. Glöm och förlåt, men gör det inte för svårt. Låt våren ta dig med storm!

Mina fingrar minns hur dom vandrat över hans tatueringar, och dom har glömt numret till mister M. Eller är det hans som har glömt mitt? Eller har dom smuts under naglarna för nog verkar han ha gått under jorden.

Än hör jag böneflaggorna från Himalayas berg slå i vinden

Efter en timma slocknade två skrållrande småflickor i baksätet och på skumpande leriga vårvägar diskuterar jag och mannen husköp, lån, tvivel och drömmar. Vi snurrar, snurrar runt i byns omnejd och hänförs av vackra vyer och att man kan sälja fallfärdiga lador för 2 miljoner. Mannen är god och lugn och trygg.
Och jag tänker på exet som fyller år och hur ledsen jag gjort honom så många gånger. Fast han alltid var god och lugn och trygg han också. Och jag önskar jag gjort saker annorlunda och jag önskar jag vågade ringa honom. Men jag är för rädd att göra han illa igen. Framför allt är jag rädd att minnas vilken dålig flickvän jag var. Och tanken att det är därför jag är ensam är ett faktum.
Jag saknar hur exet fick mig att må. Jag saknar hur han bet ihop käken när han var fundersam och jag saknar hans sett att se på mig.

Och ja saknar honom men inte oss.

Skadeskjuten räv

Ett revben sticker ut ur ryggen på mig och mitt högra öga är blått. Det är en lång historia. Jag orkar inte dra den. Säger mest tack och lov för smink och hoppas på att hostan ska gå över snart. Jag är trött och utarbetad och vill sova, men jag kan inte. Jag väcks hela tiden av smärtan i revbenet. Ibland vaknar jag av att telefonen plingar till också. Och imorse fanns det någon som luktade karl bland mina lakan. Och jag gosar in vid hans hals och skäggstubb river så gott.

Jag vill vakna så varje morgon.

Om frugan

Jag är värdelös som bor i den här byn. Jag betalar dumt mycket för en lägenhet. Jag har ett otroligt dåligt jobb. Jag jobbar för mycket och mina chefer kör över mig. Jag har inga framtidsplaner. Jag har inga vänner. fel. Dom vänner jag har är värdelösa. Jag är värdelös och hon kan inte för fem öre förstå varför någon skulle vilja vara vän med mig.

Det är få som känner mig som Geisha gör. För henne har jag lättat mitt hjärta många gånger. Så när hon slänger ur sig allt detta är det som en rostig kniv vrids runt i magen. Och hon får kalla mig idiot hur många gånger som helst. Men hon får inte säga att ingen skulle vilja vara min vän.

Jag är inte arg.

Jag är så sjukt jävla ledsen.

Nu väntar sängen och M skickar sms och pratar om att vara positiv. Jag kommer gråta mig till sömns ikväll. Vad svarar man på ett sånt sms då?

Skillnaden mellan kompis och vän

Det är en vecka sedan. Sedan allt vändes upp och ned och allt var kaos. Morgonen efter bröt jag ihop totalt i kaptenens famn. Jag vet inte hur jag ens tog mig till bergbanan för att krismöta. Jag vet bara att benen aldrig känts så svaga. Jag och F satt i personalmatsalen igår och konstaterade att det är en vecka sedan. I almanackan är det en vecka sedan men för oss kunde det vara igår eller för ett år sedan.
Min bror är ingen telefonmänniska. Jag har världens bästa bror men när vi inte träffas pratar vi inte för han är ingen telefonmänniska. Jag har pratat flera timmar med min bror den senaste veckan.
Min älskade Geisha har gjort det hon är allra allra bäst på. Få mig att fokusera på annat. Kaptenen har kramat och gett mig kärleken och omtanken som jag behövt så mycket.
E har ringt och ringt och det är skönt att ha henne i Umeå. Det är skönt att veta att hon inte är oövervinnerligt långt borta. I norrland finns inga avstånd.
På 556-meter-över-havet-jobbet är vi ömma med varandra. Vi är varsamma och vi kramar och pratar om det som hänt. Och i tisdags vart jag hemskickad av storchefen och O tog med mig på hans jobb istället. Och det var skönt att slippa vara själv. Och han fixar med nycklar som är borta sedan kaoset. Och igår var det rent ut sagt hemskt att jobba afterski igen. Så ont i magen, så mycket ångest och jag ville bara försvinna genom marken. Och det är då jag hämtar min styrka i mina vänner. Mina helt fucking otroliga vänner. Tusen samtal från nyfikna och brydda kompisar men inget är som vänner.
Summan av kardemumman är att det är skillnad på kompisar och vänner. I sådana här situationer märker man skillnaden. Och jag hoppas mina vänner vet hur mycket dom betyder för mig.

Och mest av allt går tankarna till Tonys vänner och jag undrar hur dom har det. R.I.P.

R.I.P.

Jag luktar blod.
Jag har duschat tre gånger det senaste dygnet och ändå tycker jag att jag luktar blod.
Min hjärna har stängt av och går på halvfart.
Mina ögon är slutgråtna och söndriga. Dom svider och ilar men när jag stänger dom gör det för ont.
Jag vill radera det senaste dygnet ur mitt minne.
Det finns saker jag önskar jag gjort annorlunda. Jag önskar jag gjort mer. Tagit andra beslut.
Jag klandrar mig själv.
Jag klandrar mig själv nåt så sjukt.
Kan inte förstå hur det kunde hända.
Så glada ena sekunden, så förtvivlade nästa.
Så livlösa.
Jag önskar det fanns mer vi kunde gjort. Jag önskar jag kunde säga eller göra nåt för att få det ogjort. Kunde trolla med knäna.
Tänker på alla iskalla vänner i chock. Vi var alla så handfallna och små. Undrar hur det går för dom.
Hur FAN kunde dom vara så dum?!
Jag har tio kilo ilska och arghet i mig. Tjugo kilo uppgivenhet. Trettio kilo ilska mot mig själv och lika delar sorg.
Tusen tankar och bilder som snurrar och blinkar. Samtidigt som det är helt tomt.
Kunde vi gjort mer?
Med mina tankar är jag ensam ikväll. Ensam och frusen. Och jag luktar blod.

Myslängtan mördar

Det luktar nymålade tavlramar och jag sitter väldigt ensam i soffan. En sån där kväll när man undrar vad gamla vänner gör, när man har dåligt samvete för att man inte pratat med familjen på en månad och en sån där kväll när soffan är för stor. När man vill krypa upp i en famn och mysa. Sitta nära så man känner andetagen. Sova bredvid. Telefonen skriver sms som jag tillslut inte skickar. För även om jag vill mysa, vill jag mysa med rätt. Vill vakna på rätt arm. Hans arm. And it kills me that what I feel for him he feels for someone else. It kills me.

Om en vän och en räv

Jag ville berätta om min vän. Men jag vet inte var att börja. Jag ville säga vad han får mig att känna. Men jag kan inte ta på dom känslorna. Jag ville berätta hur han är. Men ärligt talat vet jag inte själv. Men jag vet att hans resonemang verkar vettiga när jag hör dom. Jag vet att hans omtanke värmer. Och jag vet att vi skrattar så mycke i lag. Och jag ville berätta om min vän.

Men jag vet inte hur jag ska fortsätta. Kanske med att hur han lever inte är ett dugg klokt. Men ändå det enda rätta. Kanske ska jag berätta om hans levnadsglädje och glöd i ögonen. Och jag ville berätta om min vän. På ett helt öppet och ärligt sätt. Men jag är rädd att säga för mycket.

Och nu vet jag inte hur jag ska sluta heller. Så jag tänker säga för mycket. Jag tänker säga hur hans händer är varma klockan fyra på natten. Jag tänker säga hur jag vill nu men vet att jag aldrig skulle vilja då. Och den meningen tar mig till M. Där saker är tvärt om. Där jag inte vill nu, men skulle vilja då. Då om allt var annorlunda. Men jag vill inte nu. Så jag prioriterar nu med min vän och M ringer och är besviken. Och han ringer igen och säger gulliga namn jag inte hört av honom på månader. Men någon stans är det skitsamma. Det är inget för nu. Och än har jag fortfarande känslor.

Men mina känslor
rinner röda
ut ur öppna sår.

Allting snurrar står jag still?

Vintern jag flyttade till Hålland hade vi de sjukt kallt. Jag vet inte om det var jag som var ovan vid Norrland eller om det faktiskt var en kall vinter. Någon vidare snö hade vi inte. Men jag tyckte det var mängder då. När jag flyttade till Hålland tyckte jag att vintern var oändlig och mörkret så stort. Sen fick jag lära mig att det fanns en femte årstid. En årstid som kallas vårvinter och som bjuder på kall snö men varm sol. Som ger ljus och hopp. Och som lovar att det finns en värld även bortanför nästa fjälltopp.
Igår hade vi första vårvinter dagen. Jag bor inte längre i Hålland men på väg hem från sprutor och tester och storstad stannar jag vid Hedmans för en stilla promenad ner till fallet. Jag stannar hos hästarna vid Englagård och i den lilla viken strax innan Rista där jag badade i höstas. Och tankarna snurrar och rusar runt i huvudet. Och jag bryr mig inte att det snurrar i mitt huvud. Att det rusar i hjärtat och att jag inte längre vet upp och ner, in eller ut. Jag känner iallfall att jag lever och jag skrattar varje dag. Jag är sjukt stolt över mig själv och med dom små saker jag gör. Och jag orkar med det här. Varje dag orkar jag på något sätt och jag orkar skratta utan ansträngning. Och varje natt orkar jag sova, iallafall några timmar. Innan ångest och panik. Det är då jag känner som den första tiden i Hålland. Instängd mellan mörka berg i en kall dalgång.
Men jag vet bättre nu. Jag vet att det finns en femte årstid. En vårvinter som lovar en sol och värld bortanför nästa fjälltopp. M, R och I och en vit tunnel ska inte kunna få min värld att snurra. Och gör den det ändå ska jag själv snurra. Snurra tills jag snurrat ikapp och allt står still. Sen ska jag snurra lite till. Men bara för att jag är levnadsglad. Det stundar en vårvinter!

Och någon gång vårvintern 2012 minns jag att du lovat att dricka kaffe med mig, och sedan du sa det har jag nog inte hört ett ord och mitt kaffe har nog tagit slut till dess. Vi kanske skulle skita i det kaffet och njuta av vårvintern på var sitt håll?

Alla älskar Jeja

Eller inte! Vad är det som gör att jag alltid är omtyckt och uppskattad av vänner och arbetskompisar men inte av mina chefer? Jag hade förstått det om det handlade om att jag utgav något slags hot mot dom. Men det är jag för i helvetes ju aldeles för dum, ung och outbildad för. Nog är jag inte helt värdelös, jag vet ju att jag är duktig på det jag gör och har gjort. Kanske är jag för rakt på sak, men jag tror inte det. Jag baa spånar nu och tror egentligen jag är på helt fel spår. Av någon anledning verkar mina chefer aldrig gilla mig bara. Är det bara en slump av dålig personkemi. Näe. Det är något annat och jag kan inte för mitt liv förstå. Jag är för dum. Anyone som kan help me out here? Jag vill verkligen göra något åt det här men jag hittar inte änden på nystanet.
Jag vill bli bättre.
Vänner, hjälp mig med det.

Få saker är som nysnö

Jag är tillbaka i jämtlänska fjällen och i Åre. Jag möttes av en solnedgång och en känsla av att komma hem. På min balkong yr nysnö och det har vräkt ned det senaste dygnet. Från min lägenhet hörs jamska toner av en Halvarsson. L ringer bara för att säga att hon saknar mig och vi pratar länge om allt och ingenting. Och hon frågar hur jag mår och för första gången på rikigt länge mår jag helt jävla fucking underbart! Sen ropar Kajsa och jag springer upp till henne och girlsen för att röka och skvallra. Tove ligger mest tyst för hon fick både hjärnskakning och spricka i ryggkota på Bygget i tisdags. Livet i Åre kan vara hårt. Också kan det vara jävligt lätt. Mitt liv är så lätt. Och så underbart. Och det finns få saker som är bättre än nysnö. Skulle vara att älsklingen och hans vänner kommer imorgon då..

Flygplatsluft

Dimman lag tat over Aresjon for snart en vecka sedan. Luften var hog, klar och kall och det kandes som om dimman skulle latta. Det kandes som om det skulle bli en vacker dag sa jag packade ihop en liten vaska. For i mitt sinne lattade dimman dar och da. Jag vet inte om den kommer tillbaka, an ar det klart. Nar det borjade ljusna begav jag mig ut pa ishala vagar. Mot ljuset, mot gryningen, bort darifran. Och jag kor och kor och kor tills jag far kramp. Da stannar jag for kaffe och cigg och for att samla tankar. Men ja hittar inga tankar sa jag fortsatter kora och an har jag inte kommit fram. Men jag har kommit bort. Bort fran min VM-by. Jag har ingenting att hamta dar. Sa jag andas annan luft nu och vet inte nar jag kommer tillbaka.

Beslutsam

Väckarklockan ringer 04.00 och det är något som är fel. Jag har drömt om dig hela natten och i sängen luktar det karl. Ändå ekar lägenheten tom och jag springer till badrummet för att spy. Halv fem har ja satt på mascara, leende och täckbrallor, redo att möta morgonpromenad i 30 grader. När jag kommer ut är något fel. Visst blåser det lite men det fryser inte i näsan, jag får inte vita ögonfransar. Det är två minus och halvvägs upp i fjällgårdsbacken spyr jag vatten. Det sitter så mentalt det där med att spy. Tur ändå att man är positivt lagd till sinnet och tänker. "Idag var det bara två, igår var det tre" Det sitter mentalt det där med att spy. På jobbet borstar jag tänderna och dukar fram frukost och sen får jag prata lite franska. Och det gör mig glad, och snart blommar mimosan på franska rivieran. Och jag tar en cigg efter jobbet och tänker att det är inte så bra med mig. Men det kommer att bli. Det måste det.

Vad som sades i hennes kök..

Det är något speciellt med Geisha och mig. Vi pratar aldrig djupa saker men det finns nog ingen som känner mig så bra och läser mig så lätt. Och det är lätt att vara med Geisha för hon sätter saker i ett större perspektiv när jag snöar in och blir trångsynt. Och varje dag lär hon mig att det finns värre, det kunde vart värre. Hon säger "Get over it!" och menar; ta det inte så hårt. Och jag dyker in på hennes kontor och låter världen rinna av mig. Bryter ihop på hennes golv när jag inte orkar möta det som väntar där hemma. När jag inte orkar med allt. Och hon säger ingenting utan ger mig kaffe och en kram. Eller är det jag som inte hör? Och när jag har varit hemma bubblar jag av ilska och vill sitta tyst med dig. Men du har inte tid för mig. Du har tid för en choklad i andras sällskap och det är fine. Men jag orkar inte med när du inte ens säger hejdå och jag orkar inte höra vad vännen säger i sitt kök senare på kvällen. Jag orkar inte höra att du säger samma till henne som till mig. Och jag har väl hela tiden vetat att du inte känner för mig som jag känner för dig. Men jag har hela tiden velat tro att du respekterat mig.

Och du som borde bry dig vill bara vara med mig när jag är glad. När jag är enkel och när jag ger dig vad du vill ha. Men precis som andra gånger jag haft det svårt finns du inte där. Istället är det en hård man som breder ut sina vingar och jag blir så rörd av hans omtanke för sådan omtanke har jag sällan fått.

Jag borde ha ångest för igår men han betyder inte tillräckligt mycket och jag har så mycket större problem..

Igår var jag full. Jättefull. När jag vaknar, vaknar jag head over heels. Och igår var jag head over heels for you. Och vi verkar turas om att skämma ut oss för varann och igår var det min tur igen. Och när jag vaknar är det första jag gör att kolla så alla tänderna är kvar och det andra jag gör är att fundera på vad som fan hände igår? Och på balkongen har ölen fryst sönder för i VM-byn är det så kyligt att man får vita ögonfransar när man morgonröker. Och när jag morgonröker minns jag hans "Vilken annan dag som helst Jeja men inte ikväll". Oh, damn jag är bra på att göra bort mig. Men jag har större problem att tänka på. För jag har ett spärrat bankomatkort och inga kontanter. Och kortet kommer om en vecka och jag jobbar när banken är öppen, och kylskåpet innehåller en morot, en ost och gammal mjölk. Och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna vara ledig för att laga min bil. Och jag vet inte hur jag ska orka jobba såhär mycket i flera månader till. Och när dom månaderna är över står jag utan jobb men ändå med en hyra som skall betalas. Och jag vet inte hur jag ska klara av att bli en bättre vän. För jag suger på det för tillfället. Och jag vet inte hur och jag vet inte hur och jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag klarar det här. Jag vet inte hur jag klarar av att kliva ur sängen när det gör ont i mig. Och jag fick en kram som betydde så mycket för mig men som du bara flamsade bort. Och jag vet i n t e h u r! Känner mig ensam och vilsen och bortgjord och dum. Och jag funderar på om det var så bra att flytta till VM-byn fast jag älskar den här byn. Och jag vet svaret på den. Och jag vet att du tittar på mig när du tror att jag inte ser. Precis som jag gör med dig.

tvåtusentio

Än är det ett blankt blad. Jätteblankt. Tunt blad. Så tunt att de skrivna bladen under lyser igenom. Och dom berättar en underbar historia. Och läser man mellan raderna kan man få ta del av sagan om den omöjliga kärleken jag har i mitt hjärta.
Det är nyårsafton och jag sitter ensam och känner mig ensam. Jag satt i ett djupt samtal och på middag hos min granne förrut. Och samtalet gick ut på att man inte behöver någon annan än sig själv. Och det är sant om man är stark. Och jag vet att jag är stark. Starkare än vad jag tror. Jag har klarat mig förrut. Jag kan göra det igen. Ändå känner jag mig så ensam. För jag vet att jag ställt till det ordentligt den här gången. Det finns en anledning till att han inte önskat mig ett gott nytt år. Jag har ställt till det rejält nu. Jag stötte bort honom. Och något säger mig att han inte kommer igen den här gången.
Och det kanske är lika bra. Jag är ju stark. Starkare än jag tror. Jag har nya blad att skriva. En historia mellan raderna som ska få ett slut.
And I will forever stand alone..and lonely..