tvåtusentio

Än är det ett blankt blad. Jätteblankt. Tunt blad. Så tunt att de skrivna bladen under lyser igenom. Och dom berättar en underbar historia. Och läser man mellan raderna kan man få ta del av sagan om den omöjliga kärleken jag har i mitt hjärta.
Det är nyårsafton och jag sitter ensam och känner mig ensam. Jag satt i ett djupt samtal och på middag hos min granne förrut. Och samtalet gick ut på att man inte behöver någon annan än sig själv. Och det är sant om man är stark. Och jag vet att jag är stark. Starkare än vad jag tror. Jag har klarat mig förrut. Jag kan göra det igen. Ändå känner jag mig så ensam. För jag vet att jag ställt till det ordentligt den här gången. Det finns en anledning till att han inte önskat mig ett gott nytt år. Jag har ställt till det rejält nu. Jag stötte bort honom. Och något säger mig att han inte kommer igen den här gången.
Och det kanske är lika bra. Jag är ju stark. Starkare än jag tror. Jag har nya blad att skriva. En historia mellan raderna som ska få ett slut.
And I will forever stand alone..and lonely..