Matchlighter to be

Killar. Killar. Killar. Undra hur många timmar en tjej tänker på killar i genomsnitt per dag. Tur att vi kan göra två saker samtidigt.
Den senaste av mina slutsatser är att killar kan brinna i helvetet. Eftersom jag själv har en kommande karriär i helvetet finns det dock en teori om att skicka dom till himmlen skulle vara bätter. En lockande tanke, men nej. Även om himlen är ett något bättre straff (inget sex, ingen sprit å tråkiga gamlingar) vill jag vara den som tänder tändstickan hos djävulen. Blir glad när jag ser mina vänner bryta med dåliga killar. Bryter sig ur dåliga relationer. Du vet, när man ändå faller handlöst ner i avgrunden är det ju trevligt om inte någon står och knuffar en nedåt också. For better or worse, så bryter dom iallafall sina mönster. Sen att man kan hamna i sämre mönster, det är en risk man måste ta. För hoppningsvis kommer man ur situationen anigens starkare och mindre godtrogen. Om man inte gör det? Ja, då är det väl bara att säga; I'll see you in hell 'caus we're both going to hell.

En tickande bomb.

Idag gör jag en vägg.
En sån där vägg full av klotter, bilder, tankar. En exponerad dagbok. En blogg?
Det har blivit en del väggar genom åren. Började tidigt. Kritor på kökstapeten när jag var fyra. Mamma fick tapetsera om. Bläck vid sängen när jag gick i sexan och pratade med Esset hela nätterna. Rött nagellack när jag gick i åttan och allt var jobbigt. Fast då var det ingen vägg utan golvet. Pappa la nytt parkettgolv till mig den hösten. Den helsvarta väggen våren i tvåan när allt hände. Pappa målade den vit när mamma kom hem. För mig var den väggen svart väldigt mycket längre.
Vi pratade om mina väggar. Jag och hjärnskrynklerskan. Ett av våra första samtal. Vi gjorde en vägg ihop. Enligt henne var det ett sätt för mig att greppa sånt jag inte riktigt kunde nå i mig själv. Vi rev den ihop. Enligt henne skulle det hjälpa mig att släppa taget om de negativa tankarna. Jag slutade hos hjärnskrynklerskan. Kanske hade hon rätt. Kanske hjälpte det mig att prata med henne. Kanske inte.
Jag vet ärligt talat inte.
Men idag gör jag en vägg igen. Den är färggladare än tidigare. Mer ironi. Mer raka linjer. Mer struktur. Mer tjocka svarta spritpennetexter som liksom skriker åt en när man tittar på dom. Men det är mer färg den här gången. Mer gult. Mer grönt. Ljusblått, orange, rött, ja till och med rosa.
Den här gången vet jag varför jag gör en vägg.
Det kommer en repris av våren 2005.
Den här gången är det P.

Den stora Onsdagen

Idag är den stora onsdagen. O som i olyckligt slut för Ag å William.
Idag tittade jag hummertinorna i gryningen. Dock utan resultat.

Idag har varit på sjukhuset. Dom stack sönder mig med nålar. Sen sprutade dom in massa radioaktiva medel i mig. Om jag går ut nu är jag nog självlysande.
Idag läser jag min dagbok från 2005. Skrattar sönder.
Idag lyssnar jag på Kiss - Nothing to lose.
Idag spelar jag Anjarekomenderat spel. Atlantis. Beroendeframkallande så jag skakar.
Idag sjunger mister M. Men inte för mig. Men han smsa å sa att han sjöng å ville ja skulle kompa på gitarren.
Idag över jag på gitarren.
Idag är jag sugen på en 10kilos godispåse. (har överlagt noga med mig själv om det är värt att åka extra till torp för det. Kom dock fram till att illamåendet som jag lär få efteråt gör att det inte är värt det.)

Idag msnar jag med Exet å tänker på allt jag kunde gjort annorlunda.
Idag såg jag dokumentär om Indien till frukosten. Blåbärssoppa är väldigt underskattat.
Idag snackar jag sönder telefonluren med Ag. Har snurrat in mig i tråden och snubblat över den otaliga gånger. Å då pratar jag ändå i mobiltelefon.
Idag är den stora onsdagen. O som i oönskad.

You know you love me

Nähäpp. Inget nytt på skvallerfronten nä. Skulle väl vara en viss fröken polis som hade "träningsvärk".. Första avsnittet av andra avenyn idag. Dock ska det ses på Jerres rum! (inte med mor å far så man måste sitta å berätta handlingen hela tiden.)
För er som vill titta in på det absolut fulaste: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=65852
Ooh! På tal om skvaller! Celibaliteten bruten för Geisha. God or Bad? Ingen aning, men sex är väl alltid gôtt?
Imorgon är det en ny vecka. Nya bekymmer. Nya intriger.

xoxo Gossipgirl

You had me at hey..

Vaknade och trodde det var torsdag. Blev glad när jag insåg att det var fredag. A ringde med kärleksbekymmer så jag fick leka psykolog i två timmar eller nåt. Pysslade om mamma som är sjuk. Satte mig i bilen för att åka till Torp och handla. Mitt i Ac/Dc ringer Mister M. Min hjärna slutar fungera. Pratar av mig hos Elin. Går runt på små moln i butikerna. Går till Coop för att handla. Träffar Emma å pratar skit ett bra tag med henne. Mister M ringer igen. Hjärtat bankar bankar bankar. Glömmer hälften av grejerna jag ska köpa och ändå går jag där i nästan en timma. Kör hem. Läser posten. Pysslar om mamma. Farfar kommer förbi å pratar strunt en stund. Lagar Potatis och purjolöksoppa. Gör hummus. Mormor ringer och ber mig hendla för henne imorgon för att hon är sjuk. Mister M ringer igen. Hjärtat bankar bankar bankar. Min hjärna slutar fungera. Blir så glad och så arg på honom.

Pistoler och Rosor - Lev och låt dö

Idag är ett år sedan jag och Exet åkte till Indien. Ett år är sjukt lång tid. Känns som om allt och ingenting har hänt på det här året. Men jag är definitivt en annan person nu än för ett år sedan. Om det är åt det bättre hållet vet jag inte. Har mer problem nu än jag hade då. Men jag känner mig själv bättre nu och viktigast av allt. Jag bryter mina mönster nu.

Piller

Hjärnskrynklerskan vill sätta mig på piller. Tror hon börjar ge upp mig. Skönt att nån mer inser än jag. Nu slutar jag. Trött på henne. Hjälper ju ändå inte. Piller går jag bara inte på. Vad som hjälper är att höra det plinga i telefonen. Smsar med M idag.

Mest trattisar

Idag har jag plockat svamp. Svampar är som tankar. Dom bara poppar upp. Dom lurar under ytan. Det är där dom är som störst. Sen poppar dom upp på nåt oväntat ställe. Först ser man dom inte. Fast man letar å letar. Sen är det fullt av dom. Precis där man står. Man plockar några. Väljer ut rätt sort. Plockar bara dom man känner till. Som man vet att man kan artbestämma. Möjligtvis plockar man med några hem som man inte riktigt är hundra på. Plockar fram boken innan man vågar svälja.Sen finns det dom där giftiga också. Dom där som man ser precis hela tiden och överallt men absolut inte vill ha. Tankar är som svampar.
Mister M är min flugsvamp.

Om att veta men inte kunna

Okej, jag borde inte fly. Men finns det något annat sätt? Hur kommer jag annars undan? Har nog nästan kanske bestämt mig för destinationen. Låter väldigt säkert och bestämt eller hur? Jag är totalt vilsen. Flygbiljetter, rutter, boenden, sovsäckar, valutakurser, vaccinationer, visum. Allt det där som måste ordnas innan man ska resa drar igång nu. Den här gången är det inte lika roligt som sist. Det är inte såhär jag vill resa egentligen. Men finns det något annat sätt? Hur kommer jag annars undan?

Lördagskväll; ni känner mig

Det är inte bara öl som gillar mig. Absinthe gör det också.

Det här är min löpsedel

Så för första gången på länge sitter jag och tittar på nyheterna. Jag tittar aldrig på nyheterna. Jag läser aldrig tidningen. Jag byter kanal på radion när det blir dax för prat. Men för en gångs skull såg jag nyheterna ikväll.
För det första. Lokala nyheter å vad får vi i Uddevalla titta på? Stockholms lokala nyheter. Snälla, ge mig Göteborgs iallafall om vi nu inte kan få våra egna i fyrstad!
För det andra. 11 september. Usa. Usa. Usa. Större delen av nyhetsuppläsningen handlade om Usa. Jag bor inte i fucking jävla Usa! Slår jag på tvn för att höra nyheter vill jag höra 1. vad som händer där jag bor. 2. vad som händer i mitt land. 3. vad som händer i världen.
Jag bor inte i Usa. jag vill veta vad som händer i Ryssland, Tanzania, Burma, Frankrike. Schweiz! Dom har för fan satt igång den där maskinen som speedar upp jättesmå partiklar som dom ska försöka krocka med varandra för att efterlikna the big bang. Något som kan skapa svarta hål. I Zern. I Schweiz. I dag! inte ett knyst om det på nyheterna. Vad är nyheter om inte att vi håller på att exprimentera med att göra svarta hål? skapar våran egen posibla undergång?
Nämen jag förstår. Det är viktigare att visa uddevallaborna vad som händer i nån hiss i södra stockholm. Nämen jag förstår. Det är viktigare att visa att Mona Sahlin la blommor på Anna Linds grav idag. Nämen jag förstår. Det är viktigare att nämna att Bush har invigt en ny minnesplats för folk som dog för 7 år sedan och att det bara i år redan dött 108 amerikaner i Irak. Inte ett knyst om hur många Irakier som dött. Inte ett knyst.

En dröm, en dag, en möjlighet?

Sigmund Freud var nog ingen vidare värst smart människa. Mest översexuell, egocentrisk och arrogant. Jag googlar "Drömmar" och hittar, förrutom kakrecept, bara skit. För det är ingen, ingen alls, som verkar fatta vad det handlar om. Ett försök att sortara minnen? Ett sätt att förbereda sig för saker som är troligt kommer inträffa i verkligeheten? Eller bara undertryckt sexuallitet? Ändå ger jag mig på det. Ändå googlar jag och hoppas finna svaret. Som att det skulle poppa upp på skärmen framför mig. Nädu, Bill Gates. Nog för att du är sjukattsingens smart men..

Den här drömmen häromnatten har betsat sig fast. Jag försöker tolka varje liten sekund som det varade. Försöker minnas varje ord. Försöker minnas om det fanns några lukter. Försöker komma ihåg detaljer, smaker och ljud. Känslan är inget jag måste anstränga mig för att komma ihåg. Den finns där hela dagarna igenom. Den känns som starkast när jag lägger huvudet mot kudden på kvällen.

Mina neuroner arbetar på högvarv för att få ihop allt. Hobson skulle slita sitt hår om han studerade mig. Freud skulle bara misstolka. Nädu Freud, det här handlar inte om sex. Det är mycket djupare än så. Kanske har Hall rätt. Kanske är det bara tankar i symbolik. Eller kanske är det karmans sätt att jävlas med mig. Kanske är det mer. Kanske är det en möjlig framtid.

My big L

Idag flyttar L.
Flyttar från.
Flyttar ut.
Flyttar annanstans.
Flyttar bort.
Flyttar långt bort.
Flyttar.
Jag är kvar.
Kvar.
Kvar.
Kvar.

Om att leva

Katten sa åt mig idag, - Jeja du lever alltid som att du ska dö om en månad. Och Katten har så rätt. Och sen frågar hon, - Hur klarar du av det? Hur orkar du? Och hon har så rätt. Jag kan verkligen inte planera. Jag kan verkligen inte sitta fast. Klarar inte av känslan när man vet vad man ska göra om en månad. Jag blir stressad av det. Får panik. Det är så många som börjar skolan nu. Som säger, -Det är skönt att komma tillbaka, -Det är skönt att veta vad man ska göra. Katten har börjat skolan nu. Men hon säger inte så. Hon får panik. Hur klarar hon av det? Hur orkar hon? Och jag har så rätt.

Jag gör slut nu Uddevalla

Det börjar som ilning längs ryggraden. Jag har vetat det länge. Alldeles för länge. Det har smugit sig på mig fast jag hela tiden har vetat. Jag har börjat plocka i lådor och skåp. Hittar bilder från lägret och från den där kvällen vid sjön. Jag deppar, jag gråter inte men jag deppar. Jag skrattar. Om vart annat. När växelströmmen strömmar ur högtalarna är tårarna nära. Men jag gråter inte. Och under bilderna ligger en H&M katalog från 2005. Ansökningar till skolor under den. Dom blev aldrig ivägskickade. Flygbiljetter och bilder på hög. Några tusen rumänska lei. Jag har börjat plocka i lådor. Jag har rensat ur garderoben. Jag har myrornat och frälsningsarméat. Ändå finns ingen plats. Jag plockar ner tavlor från väggarna, tar en lång titt på mina papper på väggen. träningsscheman, jobbtider, boktips. En lång stund står jag där innan jag plockar ner allt. knycklar ihop det och slänger i papperskorgen. Inget stämmer ändå på de där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.

Jag släpper taget nu, vill inte klistra mig fast som jag gjort de senaste åren. Vi såg ju ändå det här komma. Gjorde vi inte? Jag sorterar bilder på mig och mina vänner, berusade leenden på winnerbäckkonserter, lyckliga blickar mellan mig och den där gangstern från sommaren när jag skulle börja sexan. Jag hittar brev från mormor. Saknadsbrev i snirklig stil jag aldrig orkade svara på. Jag ångrar det nu. Precis som jag ångrar alla människor jag sårat. Börjar inse hur inriktad jag alltid är på att det ska hända saker att jag glömmer människorna runt omkring mig. Jag börjar se. Och det är ingen vacker syn.Börjar inse hur lite kontroll jag kräver i min vardag. I mitt liv. Och inser att jag nog skulle må bra av att få mer grepp om mitt liv.

Tittar på väggen som är helt tom vid det här laget. Har den alltid varit blå? Har den alltid funnits där? Minns en annan blå vägg som fanns i mitt liv. Strax efter gangstern åkt tillbaka till Bergsjöns höjder och Esset nästlat sig in i mitt liv. I mitt hjärta. Hittar en stund senare allt klotter från den hösten. Den väggen. Jag släppte taget den våren. Den våren släppte jag allt. Rött nagellack över hela mitt golv, bläck över hela mina väggar. Den sommaren fick jag nytt parkettgolv av pappa. Och vi åkte bil utan destination. Med radion på högsta volym. Konstnärssjälarna i oss skrek av lycka och förtjusning. Vi släppte taget då. Och inom oss skrek vi nog båda av rädsla och panik.

Jag släpper taget nu. Fast på ett annat sätt den här gången. Vi visste ju båda två att det skulle komma. Vi såg det för längesedan. Eller hur? Jag håller på att göra slut med Uddevalla. Det är inget impulsivt beslut. Lever man så nära varandra sker inte sånt över en natt. Det växer fram, det samlar damm och läggs på hög. Jag gör slut eller tar en lång paus, sånt där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be men just nu behöver jag se det som ett uppbrott. Uddevalla skriker åt mig att stanna ett tag till och se om vi inte kan jobba på det här. Uddevalla ber mig försöka en gång till. Ber på sina bara knän och han har tagit mina vänner och ställt dom bakom sig.
- Jag är ledsen svarar jag sådär som man gör när man gör slut. Det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag behöver. Men det räcker inte. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Du ger mig allt jag vill ha, men jag kommer inte ur mina egna mönster här.

Jag har alltid tänkt att en andra chans skadar ingen. Men jag glömde mig själv. Det skadar inte den som får en andra chans, men det skadar den som ger. Jag har alltid tänkt att man måste fortsätta kämpa. No matter what. Så kommer jag hem efter några veckors sund otrohet med Åre och förväntar mig att allt ska fungera igen. Att vi ska ha fått en nytändning. Men ingenting har hänt. Samma känsla, samma mönster, samma kraftlöshet.

Det är oundvikligt Uddevalla. Jag smeker dina vackra klippor, jag lyssnar till ditt havsbrus, jag luktar på ditt höstregn. Men glöden vi hade är borta. Det finns inget att blåsa liv i. Jag vet inte när jag flyttar ut. Och jag vet inte när eller om jag kommer tillbaka. Men vi kan väl vara vänner? Jag vet inte vart jag ska flytta. Jag har ingen plan. Ingen kontroll. Inte den här gången heller. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på mig.

Kicken på mig!

haha, jag var ute på långpromenad för mig själv idag. Så går jag längs ett staket som jag vet är ström i. Ett sånt där dom har runt hästhagar. Jag ska bara gå längs det, inte korsa, inte krypa under, inte krångla till det på något sätt. Bara följa det liksom. Men visst fan måste jag ta i det. Å visst fan är det ström i det. Bara för att se om det var ström i måste jag ju naturligtvis ta i det. "Ojdå, det var det visst" "Aj, det gör visst ont också" Mig i ett nötskal.

Hemlängtan

Ibland säger en bild så mycket att det värker i hjärtat