Väntan på vår

När det gamla är borta. De som stått där så länge jag kan minnas. Kapat vid rötterna. Kvistat. Gömt i snö. Jag väntar på solen. Vill se förödelsen i ljus. Vill se de nya skotten ta fart. Vill se livet ta form. Han högg mig vid fotknölarna. Jag väntar på vår. För om sanningen ska fram. Så bråkar jag hellre med dig, än att älskar någon annan.
Jag vet att det inte är vettigt. Jag borde avverka jag med. Vänta på annan vår. Men ingenting är svårare än att glömma.

Kvar finns bara aska

Jag har aldrig trott att jag fäster något värde i saker. Har alltid tänkt att människor är det som betyder något. Så ringde P i tisdags, och han säger kvar finns bara aska. Mitt barndomshem är borta. Och två dagar senare kommer tårarna. Tydligen betydde sakerna något för mig. Tydligen känner jag inte mig själv så bra som jag trodde.
Allt är borta nu. Det finns inga kort från min barndom längre. Hålen i väggen, stötta kanterna, märkena på dörren när vi mätt oss. Klockan i hallen, gamla kärleksbrev, morfars fåglar. Kvar finns bara askan. Jag trodde inte att jag fäst nåt värde i saker. Det gjorde jag. Jag vet det nu när allt är borta.
Kvar finns bara askan.