En stockholmsjävel och en älskan till snö

Det är något med hans käkben och smilgropar som gör att jag inte kan tänka klart. Vi håller på med nåt jävla spel tror jag, och jag hatar såna där spel. Har aldrig förstått reglerna. Har slösat tid med en gift karl istället. Jag tycker om när saker rör sig. Inte står stilla. Då tappar jag fokus och intresse. Tyvärr står det nästan stilla, men det är ändå något med hans skratt som gör att jag inte riktigt kan tänka klart. Så jag får väl öva på det där med tålamod och lära mig reglerna i det där förbannade spelet. Jag tror han kan vara värd det.
På den norska ön ligger snön vit och månen lyser alldeles röd. Sådär så man bara vet att inatt blir det nordlys, så jag ställer klockan mitt i natten så jag kan smyga ut på skaren och njuta. Och när man står nere på stranden känns det som att där horisonten är, där slutar nog världen. Det är skrämmande men betryggande. Att byta jobb kan vara det bästa jag gjort för min egen skull någonsin. Jag har hittat ett lugn och lycka i mig själv jag inte hade en aning om att den fanns där under ytan.
Jag försöker tänka klart men det är den där stockholmsjäveln och hans förbannat fina leende som får hjärncellerna att fucka ur..

Konsten att bryta en förtrollning

Han kan då fan ta det roliga ur de roliga.. Tänk att det kan ta 2 minuter från att skratta mellan lakanen till att tårarna rullar längs med kinderna. Ge fan inte mig dåligt samvete! Är det du eller jag som borde ha det? Lägg fan inte dina skuldkänslor i min mun, den är tyvärr redan full av din varmsöta säd..

Utan snus i två dagar..

Rödhårig som Pippi och öde på en ö.. Utan snus.. (Men Jeja du snusar väl inte?!) Det börjar gå upp för mig vad det här med att jobba i Norge kommer innebära. Och att vara själv på ön är inget jag tycker om. Det är tungt. Tungt när ingen längre ringer, tungt att vara ensam, tungt att vara hemmifrån. Tack och lov för att han med björnkramar snart kommer hit, tack och lov för att han skriver och ringer. Tack och lov för att han är underbar.. ;)

Det bästa med att du aldrig varit min..

...är att jag inte kan förlora dig.

Ändå svider det i hjärtat

Du brände den sista bron

Jag är hemskt ledsen, men nu har du nog brännt din sista bro. Om du inte vill träffa mig så ska du slippa. Jag tänker inte böna och be efter din vänskap. Jag trodde sånt byggde på ömsesidig vilja. Men jag vill inte tvinga mig på. Jag vill inte vara en börda. Och jag tänker inte låta dig betyda så mycket om det bara ska sluta i besvikelse gång på gång. Jag är ledsen men nu har du prioriterat bort mig en gång för mycket. Du har lagt ditt sista kort i leken, brännt din sista bro. Jag ville bara ha din vänskap..

Svart, tom blick

Jag såg en människa vid ruinens kant. Jag vände varje slant i månader för att få luft under hennes vingar igen. Jag åkte dit. Tänkte vara arg. Tänkte tala om ett sanningens ord. Skaka om hennes värld tills hon fick fäste under fötterna igen. Jag stod handfallen och med tom blick. Vem har hon blivit. Finns hon kvar under ytan? Jag flydde tillbaka till bron. Grät i timmar. Och jag förstod. Förstod varför jag haft gråten i halsen direkt någon tagit i mig. Direkt någon tittat på mig en sekund förlänge. Varför jag sagt knulla mig när hjärtat skrikit håll om mig eller stick och brinn. Varför jag fortsatt träffa M när allt egentligen är mycket bättre med HållaHandenP. Björkarna slår ut nu och imorgon byter jag bron mot saltstänkta klippor och ett nedbrunnet barndomshem. Det är ett utmaningar och prövningars årstid. Och systern som jag hade svek i sista sekund och jag önskar att hon inte var den enda och jag önskar att det inte gjorde så ont. Men att inte vara välkommen hos de man kallar sina vänner är bland det hårdaste som finns för mig. Och hon som står vid ruinens kant har så tomma svarta ögon, och de hemsöker mina drömmar varje natt. Finns du kvar där under ytan? Hur hjälper jag dig upp?

Väntan på vår

När det gamla är borta. De som stått där så länge jag kan minnas. Kapat vid rötterna. Kvistat. Gömt i snö. Jag väntar på solen. Vill se förödelsen i ljus. Vill se de nya skotten ta fart. Vill se livet ta form. Han högg mig vid fotknölarna. Jag väntar på vår. För om sanningen ska fram. Så bråkar jag hellre med dig, än att älskar någon annan.
Jag vet att det inte är vettigt. Jag borde avverka jag med. Vänta på annan vår. Men ingenting är svårare än att glömma.

Kvar finns bara aska

Jag har aldrig trott att jag fäster något värde i saker. Har alltid tänkt att människor är det som betyder något. Så ringde P i tisdags, och han säger kvar finns bara aska. Mitt barndomshem är borta. Och två dagar senare kommer tårarna. Tydligen betydde sakerna något för mig. Tydligen känner jag inte mig själv så bra som jag trodde.
Allt är borta nu. Det finns inga kort från min barndom längre. Hålen i väggen, stötta kanterna, märkena på dörren när vi mätt oss. Klockan i hallen, gamla kärleksbrev, morfars fåglar. Kvar finns bara askan. Jag trodde inte att jag fäst nåt värde i saker. Det gjorde jag. Jag vet det nu när allt är borta.
Kvar finns bara askan.

Staplar sten

Så plötsligt står han där på fjällstugan. Han har inte dött. Han mår inte dåligt. Det har inte hänt någonting. Han har bara skitit i att höra av sig. Lam ursäkt om telefonen. Ärligt talat orkar ja inte bry mig. Hade jag betytt något hade han frågat hur jag mådde. Hade jag betytt något hade han hört av sig trots trasig telefon. Men ja orkar inte bry mig. Släpper inte innanför hjärtats murar. Ler bara. Pratar bara. Orkar inte vara arg. Orkar inte känna efter. Lättare att le och fortsätta stapla sten runt hjärtat.
För om man ska vara ärlig mot sig själv, så betyder jag inte ett skit för honom..

Och jag undrar vad jag gjort honom och jag undrar om han lever..

Och att inte veta något är det värsta..