När snön kommer

plötsligt, fast det är samma sak varje år, när snön kommer är det som så mycke lättare. Nysnön får fötterna och hjärtat att avvika från gamla spår. Plötsligt, och utan att jag hinner märka det själv, är det lättare att andas. När nysnön kommer mår jag bra även utan dig.

Hur kunde jag vara så dum?

...Att jag trodde han ville umgås med mig? Att han faktiskt ville lära känna mig bättre? Att han skulle vilja hålla om mig en natt?







...Men han är kylig igen och jag kan inte minnas när han faktiskt sa något gulligt eller gjorde något med mig senast. Eller öppnade sig för mig senast..



Kan man ens kalla oss vänner när allt ändå bara är en stor hemlighet?

Och ska jag vara helt ärlig mot mig själv.. så har han ju faktiskt aldrig sagt att han tycker om mig, jag la orden i hans mun. Hade han tyckt om mig hade han ju sagt det. Det är ju det man gör när man tycker om någon. Eller åtminstone sover ihop.



Det kanske är lika bra att åka till den norska staden, till den norska mannen och få lite kärlek. Allt blir ju inte som man vill. Men det kanske kan bli bättre än att dricka portvin, röka cigg och gråta i sin ensamhet.. Det var inte såhär jag ville att livet skulle bli. Hur kunde jag vara så dum?



"You cut my heart so deeply the scars won't mend. I'll never believe in love anymore, after this..."

uppochnerochuppochnerochnerochuppochnerigen

Allt känns så bra när du ringer mig. Du får mig att skratta.
Allt känns så bra när du ligger med huvudet i mitt knä. Dina lugna andetag.
Allt känns så bra när du tränger in i mig. Det är som att du fattats mig.
Men det jobbigt när du går. Och boken ligger kvar.
Och det är jävligt när solen skiner och snön faller. För jag får inte dela det med dig.
Och jag vill bara dö när du smsar om stekta våfflor och tvätt. För en del av ditt liv kommer jag aldrig vara.
Och en plats i ditt hjärta kommer jag aldrig ha.







Och när snön föll vid bron ikväll och vinden letade sig innanför luvan och vantarna längtade jag så förbannat mycket efter dina varma kyssar samtidigt som jag önskade att bron var hundra meter högre och jag ägde modet att falla fritt

Ljudet av vinter

Hemma i lägenheten som stått tom och kall för länge nu. I VM-byn är det frostbitna träd och krispiga vägar. Under täcket är det kyligt och att försöka somna till ljudet av snökanonerna utan att tänka på dig är omöjligt..

När man pressas ner i gruset

jag trodde aldrig han skulle sjunka så lågt. Plötsligt är det väldigt tydligt dock. Hans ord går aldrig hand i hand med hans handlingar. Alla fina ord var bara för att få ligga lite mer. Jag trodde aldrig han skulle göra så mot mig. Jag var jävligt dum. Dessvärre är det den enda förklaring jag ser på att han struntar totalt i mig direkt han fått vad han vill ha. Tills han vill ha mer igen.. 

..och jag vaknar skrikandes och gråtandes på nätterna igen. 

Det. Gör. Så. Förbannat. Ont. 

varje dag

Det finns en tanke som kommer flera gånger om dagen. Som kommer efter du sa det där om att du var kär i mig M.
Varje dag du väljer att vara med henne väljer du att inte vara med mig.
Den tanken gör så förbannat ont
Punkt

Fast på en ø..

Min lilla go-cart är trasig och jag är fast på øn.. Nya vinterdäck fick jag av M, men vad ska man med dom till när pajerojäveln vägrar fungera. Så jag stannar på øn och dricker vin med den där härliga underbara norrmannen. Och öl och fernet och röker cigg halva nätterna och ligger kvar i sängen med honom halva dagarna. Och att vakna bredvid honom och klia han på ryggen kan ta bort vilken jävla bakfylla och vilken jävla gråt i halsen som helst. Så det är inte så dumt här ute på ön. inte idag. Idag har han lämnat nya låtar för mig att spela och min kudde luktar man. Ljudet av fiskebåten sitter nära i minnet och hans blick har fastnat på min näthinna. Kom tillbaka med en gång, ön är tom utan dig.. 

Som man säger här; Æ trur æ blir her ei stunn, her er jo ikke så værst ;)

Till M

Kan vi inte prata lite politik?









... Jag saknar dina ord...

Det finns bara nu

-kommer du ihåg den där gången du sa att du aldrig varit kär i mig, och aldrig kommer bli?
- jag tror jag förnekade, svarade du
- skulle du svara samma om jag frågade dig igen? Frågan sitter så djupt inne hos mig, så rädd att höra dom där orden igen, fast jag vet dom hade gjort mig gott att höra igen
- du gör helt rätt som träffar någon annan, svarar du istället.
Det snurrar i huvudet på mig
- det är inget svar, säger jag
- haha, nej.. Nej, jag skulle svara att jag är kär i dig.
Och världen rasar under mina fötter. Vad sa han? Sa han verkligen det där? Så många gånger jag önskat att få höra det där. Och så säger han dom nu?!
Och kär eller inte, det förändrar inte faktum. Han har inte tänkt göra något med det. Och jag tänker fortfarande gå vidare. Jag har slösat för stor del av mitt liv på att hoppas på honom.
Han kanske är kär, han kanske tror att han är kär, han kanske har en liten förälskelse. Men jag tänker att ändå att han inte älskar mig. Älskar man någon säger man det. Man säger det inte för att man vill, utan för att man måste. Man måste skrika ut det av lycka. Han är deprimerad och har kanske en förälskelse. Och han pratar om att man inte vet något om framtiden. Att den ligger framför oss. Och inombords bubblar jag av ilska när han säger så. För han vet inte att framtiden inte finns. Det enda som finns är nu. Och nu väljer han att inte vara med mig. Precis som han alltid valt.
Och även om han tror att det finns en framtid, så finns det inte det. Jag vet bättre än så..

Ibland gör han mig jävligt osäker

Mina hjärnspöken härjar runt i samma takt som han ringer och skickar sms. Ibland undrar jag om han verkligen menade sina ord när han sa att han aldrig varit kär i mig och aldrig kommer bli. Men jag vet att jag är jävligt dum när jag tänker så. Det kommer aldrig bli vi. (Vill jag ens det?) ibland vill jag bara höra han säga dom orden igen. Och igen. Och igen. Tills jag fattar. Krossa mitt hjärta igen, snälla M. Var rak och ärlig med mig. Krossa mig i tusen bitar. Så jag kan börja om

Att segla över kanten

När det regnar är jag det första grässtrå att böjas. Jag har aldrig varit stark. När det stormar brukar jag vara den första att sätta fler segel.
Men inte nu.
Jag har tappat bort mig själv och min egen lyckas smed.
Jag vet inte längre hur jag kommer ur den här känslan. Den där klumpen i magen bara växer och jag vill bara gråta. Jag vet inte ens varför. Jag vill bara gråta.
Jag står på gasen, förbannad över att den inte går att trycka längre ner, stressad över att komma fram fast jag inte vet vart jag ska. Jag bryter ryggen bakåt, kota för kota för att kanske kunna göra någon annan till lags. Alltid ställa upp. Oavsett min insats. Jag ser betongväggen komma i full fart men tänker inte bromsa. Tänker inte ge vika.
Jag har tappat bort mig själv, min glädje, min tid, mina drömmar, mina skratt.
Jag har tappat den lilla styrka jag haft och viljan att finnas kvar.
Jag har tappat tilltron till andra och mig själv. Jag vet inte längre hur man gör för att vara lycklig. Kanske har jag aldrig vetat det. När det stormar brukar jag vara den första att sätta fler segel, men jag har aldrig varit stark.

Idioter; inklusive mig.

Det där med att kasta sig ut, jag vet inte.. jag tycker jag försöker, försöker kasta mig ut med så små murar runt hjärtat jag kan. Jag verkar bara lyckas träffa idioter. Nej, jag ska inte säga idioter. Men dom beter sig som det. Dom är säkert rätt för någon. Bara inte för mig. Dom jag träffar verkar bara vilja ligga. Inklusive M. Sist han var här? Nope, jag tror inte han frågade hur det var med mig. För ett ögonblick trodde jag det fanns en karl från staden som brydde sig. Han frågade hur det var med mig. Han frågade om mina drömmar och mina tankar. Han kom hit när han lindat mig runt sitt finger tillräckligt många varv, jag föll. Jag föll rakt i hans armar och sedan visade han sig vara ännu en sådan där. Jag vet jag sa att jag inte skulle säga idiot. Men han är det.
Och framförallt; jag är det.
Jag vet inte, jag funderar på att bygga upp dom där murarna igen. Fast jag vill ha hoppet och tron kvar.
Det verkar dumt med murar på något sätt, men det verkar jävligt tryggt också.
Ibland, önskar jag.. Ibland, typ som ikväll, önskar jag att det fanns en människa i mitt liv som frågade hur det är med mig.

..Och någon jag kunde frågat om hur hans dag varit..