Det finns bara nu

-kommer du ihåg den där gången du sa att du aldrig varit kär i mig, och aldrig kommer bli?
- jag tror jag förnekade, svarade du
- skulle du svara samma om jag frågade dig igen? Frågan sitter så djupt inne hos mig, så rädd att höra dom där orden igen, fast jag vet dom hade gjort mig gott att höra igen
- du gör helt rätt som träffar någon annan, svarar du istället.
Det snurrar i huvudet på mig
- det är inget svar, säger jag
- haha, nej.. Nej, jag skulle svara att jag är kär i dig.
Och världen rasar under mina fötter. Vad sa han? Sa han verkligen det där? Så många gånger jag önskat att få höra det där. Och så säger han dom nu?!
Och kär eller inte, det förändrar inte faktum. Han har inte tänkt göra något med det. Och jag tänker fortfarande gå vidare. Jag har slösat för stor del av mitt liv på att hoppas på honom.
Han kanske är kär, han kanske tror att han är kär, han kanske har en liten förälskelse. Men jag tänker att ändå att han inte älskar mig. Älskar man någon säger man det. Man säger det inte för att man vill, utan för att man måste. Man måste skrika ut det av lycka. Han är deprimerad och har kanske en förälskelse. Och han pratar om att man inte vet något om framtiden. Att den ligger framför oss. Och inombords bubblar jag av ilska när han säger så. För han vet inte att framtiden inte finns. Det enda som finns är nu. Och nu väljer han att inte vara med mig. Precis som han alltid valt.
Och även om han tror att det finns en framtid, så finns det inte det. Jag vet bättre än så..