Svart, tom blick

Jag såg en människa vid ruinens kant. Jag vände varje slant i månader för att få luft under hennes vingar igen. Jag åkte dit. Tänkte vara arg. Tänkte tala om ett sanningens ord. Skaka om hennes värld tills hon fick fäste under fötterna igen. Jag stod handfallen och med tom blick. Vem har hon blivit. Finns hon kvar under ytan? Jag flydde tillbaka till bron. Grät i timmar. Och jag förstod. Förstod varför jag haft gråten i halsen direkt någon tagit i mig. Direkt någon tittat på mig en sekund förlänge. Varför jag sagt knulla mig när hjärtat skrikit håll om mig eller stick och brinn. Varför jag fortsatt träffa M när allt egentligen är mycket bättre med HållaHandenP. Björkarna slår ut nu och imorgon byter jag bron mot saltstänkta klippor och ett nedbrunnet barndomshem. Det är ett utmaningar och prövningars årstid. Och systern som jag hade svek i sista sekund och jag önskar att hon inte var den enda och jag önskar att det inte gjorde så ont. Men att inte vara välkommen hos de man kallar sina vänner är bland det hårdaste som finns för mig. Och hon som står vid ruinens kant har så tomma svarta ögon, och de hemsöker mina drömmar varje natt. Finns du kvar där under ytan? Hur hjälper jag dig upp?