När ingen längre frågar hur man mår..

I mina drömmar dyker han upp. Med en pistol mot huvudet. Ibland är det mitt huvud den är riktad mot. Men det är bara drömmar. Så dom försvinner väl så småning om. Men livet är tungt för tillfället. Riktigt tungt. Och sen den kvällen har jag känt mig likgiltig till det mesta.
Han har gått under jorden sedan den kvällen. Inte ett ord har jag hört. Jag saknar hans läppar, jag saknar hans röst. Jag saknar hur han röker mitt i natten och sjunger skrovliga ord av längtan när han vaknar.
Varje morgon är tyst.
Och jag borde inte sakna honom. Man saknar inte killar som blir pistolhotade. Man hatar dom och avskyr dom och glömmer dom fort som attan. Men jag saknar honom. Damn it!
Så jag säger hej till tidsfördriv per sms och flörtande som inte leder någon vart. Har blivit lite av ett proffs på att lyssna på tomma ord och ännu bättre på att lura mig själv. Han kallas Mister Märklig och dom andra har jag glömt namnet på när jag vaknar. Självdestruktivt beteende kallas det visst. Och ångest på kvällsbalkong.
P pratar om att jag borde fly byn och bryta mönster. För en gångs skull är det hans förslag och jag kan inte säga att jag är emot. Men rädd. Hur är det nu igen man gör när man flyr?
Jodå, jamen just de.. ja vet precis hur man gör.