Kokt korv

Och trots problem på problem och tusen saker i huvudet är det inget svårt. Det är inget svårt liv jag lever. Och jag älskar det! Allt är bara petitesser när det väl kommer till kritan. Och jag säger till mannen att jag måste slute med si och jag måste sluta med så. Och när jag sitter hos Geisha lyser ögonen från hennes yngsta son när han säger; Jeja! Jag tycker det här har varit en lyxlördag. Och han berättar om att dom har badat, om att han har ätit två glassar och godis och två korvar. Kokta korvar. Och Geishas yngsta son älskar kokta korvar! Och det är ett enkelt liv. Och det är ett liv som är sådär som första snön på hösten. Problemen är egentligen så små. Och det är inge svårt att leva mitt liv. God damn I love it!

Om en kaffetant i Nagykaniza

Kommer att tänka på henne lite då och då när jag längtar ut på resande fot. Hon måste nog varit den allra första när jag varit ute och rest som varit sådär genuint snäll. Ungerska äpplen och kaffe med sump klockan fyra på morgonen när man sovit utomhus på en tågstation någontans mellan Budapest och Zagreb. En liten rysk docka och Sertesmajcrem på det. Underbart. Det kaffet värmde så gott och jag har väl druckit tusen koppar kaffe sedan dess. Tusen koppar utan M, och hur du än lovar så antar jag att jag kan dricka tusen till utan dig. God damn.

Det uttalas K'rr'la

I södra Indien ligger Kerala. Där fungerar floderna som vägar, där växer bambun tät bredvid risfälten och där tippar nästan palmer och lövträd ner i vattnet. Det är snart två år sedan jag och exet satt på flodbåtarna där. Snart två år sedan vi hyrde en oljig kanot som vi fick ösa i en halvtimme innan den flöt, för klart vi inte ville göra som alla andra turister. Vi ville ju upptäcka på egen hand. Bara då kunde vi komma in på de riktigt trånga flodfårorna där man fick huka sig för grenar och där det stundvis bara fungerade när en paddlade. Jag vet vi stannade vid ett träd i solen och några meter bort var en så sjukt stor flock fåglar. Där badade vi i omgångar medan den andra fick hålla i båten och det kändes som om befann sig mitt i Djungelboken. Och om solen lös på oss då så var det annat en av kvällarna när regnet öste ner och gjorde stockar längs stigarna så hala att man inte ens försökte sig på dom. Då var blixtar det enda som lyste upp den mörka indiska himlen. Aldrig innan och aldrig efter indien resan har jag sett en så mörk himmel.

Snart två år senare är det måndagskväll och påväg hem från Järpen svänger jag av vid Ristafallet för en långpromenad i det Jämtlänska ösregnet och åskan. Efter timmar av tankar och trampande är jag genomblöt och trött. Så lyser solen igenom molntäcket och jag smyger ner i Indalsälven för ett dopp. Lövträden hänger ut över vattnet och tystnaden är total sånär som på några fåglar och det dova ljudet av fallet längre nedströms. När ansiktet bryter genom vattenytan kan jag svära på att jag är i Kerala. Men i Kerala hade himlen varit kolsvart vid det här laget. I Jämtland och Indalsälvens land är himlen fortfarande ljus dygnet runt.

Och när jag kommer hem till lägenheten letar jag fram fotoalbumet och tänker på allt som var bra med indien och med exet.

Bor änglarna i England?

Mest lik är jag väl P men det är något med henne. När hon träffade P var hon som ett lockigt eldhav i håret och jag antar att hon måste hatat det. Fräknar och snickarbyxor. När jag var liten var det något med hennes värme. Något som ingen annan hade och det är fortfarande så. Om en trygghet och hand att hålla när vi gick över vägen i hemstaden. Och jag hostade av avgaser och var livrädd för bilar. Men hennes hand gjorde världen stadigare. När jag blev äldre smög jag för henne. Sådär som jag antar att alla gör när dom precis har fyllt tvåsiffrigt. Sen blev hon världens mest kompletta idiot. Hon var pinsam, elak och onödig. Och jag sårade henne då. Någonstans förlät hon mig. Hon har världens största hjärta. Och länge hade hon nog världens stösta glasögon också. Bilresor med skratt som aldrig vill ta slut. Hon lärde mig tålamod och tolerans. Sen slutar hon andas och världen blev upp-och-ner och kantig. Och jag grävde ner mig och tog mig upp igen. Hon lutar sig och faller och för första gången får jag ta emot. Sen är det slag om att slå sig fri. Men det är ett slag och inget krig. Hon är underbar och totalt älskad occh saknad.

Baka, baka liten kaka

Storsjöyra virvlar runt i stan precis som jag. Stor besvikelse på shoppingfronten till lägeneheten så det blir väl en tur nästa helg med Kaptenen och Frugan. Trädgårdsförfest med musikalkillar från Ånge, och Thåström som var helt sjukt. Och vad som verkligen betyder något är att det plingar i telefonen over and over again. Och det är Mister M som i Mystik och mystiken ligger i hur the hell han fungerar. Och när det kommer ord som jag aldrig hört förrut. Ord om saknad. Då blir jag förstummad, förundrad och förvirrad om hur denna man är. Och det handlar om en kaka att ha och att äta på samma gång. And I'm thinking eat me, eat me, eat me!