Bor änglarna i England?

Mest lik är jag väl P men det är något med henne. När hon träffade P var hon som ett lockigt eldhav i håret och jag antar att hon måste hatat det. Fräknar och snickarbyxor. När jag var liten var det något med hennes värme. Något som ingen annan hade och det är fortfarande så. Om en trygghet och hand att hålla när vi gick över vägen i hemstaden. Och jag hostade av avgaser och var livrädd för bilar. Men hennes hand gjorde världen stadigare. När jag blev äldre smög jag för henne. Sådär som jag antar att alla gör när dom precis har fyllt tvåsiffrigt. Sen blev hon världens mest kompletta idiot. Hon var pinsam, elak och onödig. Och jag sårade henne då. Någonstans förlät hon mig. Hon har världens största hjärta. Och länge hade hon nog världens stösta glasögon också. Bilresor med skratt som aldrig vill ta slut. Hon lärde mig tålamod och tolerans. Sen slutar hon andas och världen blev upp-och-ner och kantig. Och jag grävde ner mig och tog mig upp igen. Hon lutar sig och faller och för första gången får jag ta emot. Sen är det slag om att slå sig fri. Men det är ett slag och inget krig. Hon är underbar och totalt älskad occh saknad.