Hur kunde jag vara så dum?

...Att jag trodde han ville umgås med mig? Att han faktiskt ville lära känna mig bättre? Att han skulle vilja hålla om mig en natt?







...Men han är kylig igen och jag kan inte minnas när han faktiskt sa något gulligt eller gjorde något med mig senast. Eller öppnade sig för mig senast..



Kan man ens kalla oss vänner när allt ändå bara är en stor hemlighet?

Och ska jag vara helt ärlig mot mig själv.. så har han ju faktiskt aldrig sagt att han tycker om mig, jag la orden i hans mun. Hade han tyckt om mig hade han ju sagt det. Det är ju det man gör när man tycker om någon. Eller åtminstone sover ihop.



Det kanske är lika bra att åka till den norska staden, till den norska mannen och få lite kärlek. Allt blir ju inte som man vill. Men det kanske kan bli bättre än att dricka portvin, röka cigg och gråta i sin ensamhet.. Det var inte såhär jag ville att livet skulle bli. Hur kunde jag vara så dum?



"You cut my heart so deeply the scars won't mend. I'll never believe in love anymore, after this..."

uppochnerochuppochnerochnerochuppochnerigen

Allt känns så bra när du ringer mig. Du får mig att skratta.
Allt känns så bra när du ligger med huvudet i mitt knä. Dina lugna andetag.
Allt känns så bra när du tränger in i mig. Det är som att du fattats mig.
Men det jobbigt när du går. Och boken ligger kvar.
Och det är jävligt när solen skiner och snön faller. För jag får inte dela det med dig.
Och jag vill bara dö när du smsar om stekta våfflor och tvätt. För en del av ditt liv kommer jag aldrig vara.
Och en plats i ditt hjärta kommer jag aldrig ha.







Och när snön föll vid bron ikväll och vinden letade sig innanför luvan och vantarna längtade jag så förbannat mycket efter dina varma kyssar samtidigt som jag önskade att bron var hundra meter högre och jag ägde modet att falla fritt

Ljudet av vinter

Hemma i lägenheten som stått tom och kall för länge nu. I VM-byn är det frostbitna träd och krispiga vägar. Under täcket är det kyligt och att försöka somna till ljudet av snökanonerna utan att tänka på dig är omöjligt..

När man pressas ner i gruset

jag trodde aldrig han skulle sjunka så lågt. Plötsligt är det väldigt tydligt dock. Hans ord går aldrig hand i hand med hans handlingar. Alla fina ord var bara för att få ligga lite mer. Jag trodde aldrig han skulle göra så mot mig. Jag var jävligt dum. Dessvärre är det den enda förklaring jag ser på att han struntar totalt i mig direkt han fått vad han vill ha. Tills han vill ha mer igen.. 

..och jag vaknar skrikandes och gråtandes på nätterna igen. 

Det. Gör. Så. Förbannat. Ont.