Hur kunde jag vara så dum?

...Att jag trodde han ville umgås med mig? Att han faktiskt ville lära känna mig bättre? Att han skulle vilja hålla om mig en natt?







...Men han är kylig igen och jag kan inte minnas när han faktiskt sa något gulligt eller gjorde något med mig senast. Eller öppnade sig för mig senast..



Kan man ens kalla oss vänner när allt ändå bara är en stor hemlighet?

Och ska jag vara helt ärlig mot mig själv.. så har han ju faktiskt aldrig sagt att han tycker om mig, jag la orden i hans mun. Hade han tyckt om mig hade han ju sagt det. Det är ju det man gör när man tycker om någon. Eller åtminstone sover ihop.



Det kanske är lika bra att åka till den norska staden, till den norska mannen och få lite kärlek. Allt blir ju inte som man vill. Men det kanske kan bli bättre än att dricka portvin, röka cigg och gråta i sin ensamhet.. Det var inte såhär jag ville att livet skulle bli. Hur kunde jag vara så dum?



"You cut my heart so deeply the scars won't mend. I'll never believe in love anymore, after this..."