No more cuts and bruises

Jag har ett blågult märke i armvecket och lite klister kvar av plåstret. Igår var jag och träffade farbror doktor ett, två, tre, fjorton, sköterksa hit och sköterska dit. Dom är duktiga på det där leendet som man ska ha när man jobbar med människor. Vita korridorer har, till skillnad från mång andra, en lugnande effekt på mig. Det är något hemmakärt med sjukhus. Kanske är det påminnelsen av barndomen. Kanske är det fascinationen av benens skörhet, hudens läkningsförmåga, den stora kunskapen hos personalen och synen när blodet pumpas ur mig. Kanske är det bara att korridorernas vita färg. Om två veckor ska jag dit igen. Äta vita piller kvällen innan. Sova sött och inte få köra bil. Men det blir sista gången. Han har lovat den här gången. Den här gången blir den sista. Och vita korridorer är bra men det är bättre utan. Kanske blir det lättare att gå vidare när man inte blir påmind. Jag ler bara av tanken. Nästa gång blir sista gången.

Sol ute, sol inne, sol i sinne

Att börja inse hur dåligt man mått under våren. Det är där jag är nu. En dödsolycka och röd snö som kommer i drömmarna. Ett storbråk med bästa vännen som bröt ner mig i små glasbitar. En kille med varma kyssar, jag trodde han var bra, men hamnar hos polis och berättar om pistolhot. Det är klart man mått dåligt. Det förstår jag ju nu. Så att fly från byn och få andas saltvatten igen var helt rätt. Tillbaka i en stormig och översvämmad by. Fortfarande storm i mig men solen håller på att kika fram. Det är den den ljusaste tiden på året och det är ljusare i mig än på riktigt länge. Och jag drömmer mig tillbaka till en ljus natt vid sjön, till fladdermöss och ankor och värmen när du höll min hand.