No more cuts and bruises

Jag har ett blågult märke i armvecket och lite klister kvar av plåstret. Igår var jag och träffade farbror doktor ett, två, tre, fjorton, sköterksa hit och sköterska dit. Dom är duktiga på det där leendet som man ska ha när man jobbar med människor. Vita korridorer har, till skillnad från mång andra, en lugnande effekt på mig. Det är något hemmakärt med sjukhus. Kanske är det påminnelsen av barndomen. Kanske är det fascinationen av benens skörhet, hudens läkningsförmåga, den stora kunskapen hos personalen och synen när blodet pumpas ur mig. Kanske är det bara att korridorernas vita färg. Om två veckor ska jag dit igen. Äta vita piller kvällen innan. Sova sött och inte få köra bil. Men det blir sista gången. Han har lovat den här gången. Den här gången blir den sista. Och vita korridorer är bra men det är bättre utan. Kanske blir det lättare att gå vidare när man inte blir påmind. Jag ler bara av tanken. Nästa gång blir sista gången.