Falla fel (eller falafel?)

Jag vet de när jag ger mig in på det. Kastar mig handlöst framåt. Utan skyddsnät eller linor. Men det är alltid säkert att ge sig in i leken för jag känner redan spelreglerna. Vi pratar karlar och vi pratar vilka jag får fjärilar i magen. Dom är upptagna eller har nyss fått sina hjärtan krossade. Dom är labila eller riktiga bad-guys. Elaka eller egoistiska. Med andra ord vet jag precis att det aldrig kommer bli något vettigt. Det är nog därför jag faller så lätt. Nu har jag träffat någon som är snäll och underbar att prata med, satans snygg och väldigt mycket singel och intresserad. Intresserad av mig och det får det att i n t e pirra i min mage. Inga fjärilar. Ingen champagne i huvudet. Det är så jäkla typiskt mig. Jag vill verkligen gilla honom för han är så bra. Och kanske växer de fram, fast jag tror inte på sånt. Men det kanske är värt försöket.
Och jag funderar på vad jag är rädd för. Varför faller jag bara för fel?

En uppblåsbar docka

Jag hamnade i hallen när jag kom hem. Bland kataloger och räkningar, brev från Island och reklam. Utmattad och förvirrad hamnade jag där, med ryggen mot dörren och världen utanför. I min koja, mitt slott kan jag få sjunka ihop. Göra ingenting och stänga ute.
Tills han skickar bild på sin koja är allting bra. Jag skickar tillbaka och han svarar. Och han vet inte hur ledsen han gör mig. När allt anspelar på sex och inget på omtanke har han objektifierat mig. Då har han gjort mig till luft och min kropp till plast. Han vet inte hur ledsen han gör mig. Hoppas jag.
Eller så vet han precis men skiter i det.

Rörigt

Oh shit i helvete va mycke de e me de nya jobbet. Det var längesen man hade hjärnan så full av info. Men i love it. Får mig att fundera ännu mer på att plugga vidare. Svårt bara när man vill plugga men inte vet vad, och dessutom vill bo i en bygd utan högskola och universitet. Roligt är det iallafall att ha nytt jobb. Men så mycket mer hinner jag inte med för tillfället. Och det får mig att känna mig ensam. Trött, ensam, tråkig och liten. Snart en vecka sedan jag rökte senast. Kanske är det pillrena jag går på. Kanske är det saknaden av kärlek. Förhoppningsvis blir det bättre efter torsdagens sjukhusbesök. Förhoppningsvis blir det sista besöket. Oooh, jag kan inte tänka klart känner jag. Bäst att sluta innan allt blir makaronilåda. Avslutar helt enkelt som vanligt med att skriva en liten rad om Mister M. Han som ringde och väckte mig imorse. -Oj, sov du? -Näedå, inte alls. -Fast så säger man ju alltid när man blir väckt.
Jaha, han gick inte på den alltså. Jag har vetat det sen jag lärde känna honom, men jag vill inte inse det. Han är för smart för mig.