Falla fel (eller falafel?)

Jag vet de när jag ger mig in på det. Kastar mig handlöst framåt. Utan skyddsnät eller linor. Men det är alltid säkert att ge sig in i leken för jag känner redan spelreglerna. Vi pratar karlar och vi pratar vilka jag får fjärilar i magen. Dom är upptagna eller har nyss fått sina hjärtan krossade. Dom är labila eller riktiga bad-guys. Elaka eller egoistiska. Med andra ord vet jag precis att det aldrig kommer bli något vettigt. Det är nog därför jag faller så lätt. Nu har jag träffat någon som är snäll och underbar att prata med, satans snygg och väldigt mycket singel och intresserad. Intresserad av mig och det får det att i n t e pirra i min mage. Inga fjärilar. Ingen champagne i huvudet. Det är så jäkla typiskt mig. Jag vill verkligen gilla honom för han är så bra. Och kanske växer de fram, fast jag tror inte på sånt. Men det kanske är värt försöket.
Och jag funderar på vad jag är rädd för. Varför faller jag bara för fel?