I södra Indien ligger Kerala. Där fungerar floderna som vägar, där växer bambun tät bredvid risfälten och där tippar nästan palmer och lövträd ner i vattnet. Det är snart två år sedan jag och exet satt på flodbåtarna där. Snart två år sedan vi hyrde en oljig kanot som vi fick ösa i en halvtimme innan den flöt, för klart vi inte ville göra som alla andra turister. Vi ville ju upptäcka på egen hand. Bara då kunde vi komma in på de riktigt trånga flodfårorna där man fick huka sig för grenar och där det stundvis bara fungerade när en paddlade. Jag vet vi stannade vid ett träd i solen och några meter bort var en så sjukt stor flock fåglar. Där badade vi i omgångar medan den andra fick hålla i båten och det kändes som om befann sig mitt i Djungelboken. Och om solen lös på oss då så var det annat en av kvällarna när regnet öste ner och gjorde stockar längs stigarna så hala att man inte ens försökte sig på dom. Då var blixtar det enda som lyste upp den mörka indiska himlen. Aldrig innan och aldrig efter indien resan har jag sett en så mörk himmel.
Snart två år senare är det måndagskväll och påväg hem från Järpen svänger jag av vid Ristafallet för en långpromenad i det Jämtlänska ösregnet och åskan. Efter timmar av tankar och trampande är jag genomblöt och trött. Så lyser solen igenom molntäcket och jag smyger ner i Indalsälven för ett dopp. Lövträden hänger ut över vattnet och tystnaden är total sånär som på några fåglar och det dova ljudet av fallet längre nedströms. När ansiktet bryter genom vattenytan kan jag svära på att jag är i Kerala. Men i Kerala hade himlen varit kolsvart vid det här laget. I Jämtland och Indalsälvens land är himlen fortfarande ljus dygnet runt. 
Och när jag kommer hem till lägenheten letar jag fram fotoalbumet och tänker på allt som var bra med indien och med exet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar