Kvar finns bara aska

Jag har aldrig trott att jag fäster något värde i saker. Har alltid tänkt att människor är det som betyder något. Så ringde P i tisdags, och han säger kvar finns bara aska. Mitt barndomshem är borta. Och två dagar senare kommer tårarna. Tydligen betydde sakerna något för mig. Tydligen känner jag inte mig själv så bra som jag trodde.
Allt är borta nu. Det finns inga kort från min barndom längre. Hålen i väggen, stötta kanterna, märkena på dörren när vi mätt oss. Klockan i hallen, gamla kärleksbrev, morfars fåglar. Kvar finns bara askan. Jag trodde inte att jag fäst nåt värde i saker. Det gjorde jag. Jag vet det nu när allt är borta.
Kvar finns bara askan.