Jag gör slut nu Uddevalla

Det börjar som ilning längs ryggraden. Jag har vetat det länge. Alldeles för länge. Det har smugit sig på mig fast jag hela tiden har vetat. Jag har börjat plocka i lådor och skåp. Hittar bilder från lägret och från den där kvällen vid sjön. Jag deppar, jag gråter inte men jag deppar. Jag skrattar. Om vart annat. När växelströmmen strömmar ur högtalarna är tårarna nära. Men jag gråter inte. Och under bilderna ligger en H&M katalog från 2005. Ansökningar till skolor under den. Dom blev aldrig ivägskickade. Flygbiljetter och bilder på hög. Några tusen rumänska lei. Jag har börjat plocka i lådor. Jag har rensat ur garderoben. Jag har myrornat och frälsningsarméat. Ändå finns ingen plats. Jag plockar ner tavlor från väggarna, tar en lång titt på mina papper på väggen. träningsscheman, jobbtider, boktips. En lång stund står jag där innan jag plockar ner allt. knycklar ihop det och slänger i papperskorgen. Inget stämmer ändå på de där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.

Jag släpper taget nu, vill inte klistra mig fast som jag gjort de senaste åren. Vi såg ju ändå det här komma. Gjorde vi inte? Jag sorterar bilder på mig och mina vänner, berusade leenden på winnerbäckkonserter, lyckliga blickar mellan mig och den där gangstern från sommaren när jag skulle börja sexan. Jag hittar brev från mormor. Saknadsbrev i snirklig stil jag aldrig orkade svara på. Jag ångrar det nu. Precis som jag ångrar alla människor jag sårat. Börjar inse hur inriktad jag alltid är på att det ska hända saker att jag glömmer människorna runt omkring mig. Jag börjar se. Och det är ingen vacker syn.Börjar inse hur lite kontroll jag kräver i min vardag. I mitt liv. Och inser att jag nog skulle må bra av att få mer grepp om mitt liv.

Tittar på väggen som är helt tom vid det här laget. Har den alltid varit blå? Har den alltid funnits där? Minns en annan blå vägg som fanns i mitt liv. Strax efter gangstern åkt tillbaka till Bergsjöns höjder och Esset nästlat sig in i mitt liv. I mitt hjärta. Hittar en stund senare allt klotter från den hösten. Den väggen. Jag släppte taget den våren. Den våren släppte jag allt. Rött nagellack över hela mitt golv, bläck över hela mina väggar. Den sommaren fick jag nytt parkettgolv av pappa. Och vi åkte bil utan destination. Med radion på högsta volym. Konstnärssjälarna i oss skrek av lycka och förtjusning. Vi släppte taget då. Och inom oss skrek vi nog båda av rädsla och panik.

Jag släpper taget nu. Fast på ett annat sätt den här gången. Vi visste ju båda två att det skulle komma. Vi såg det för längesedan. Eller hur? Jag håller på att göra slut med Uddevalla. Det är inget impulsivt beslut. Lever man så nära varandra sker inte sånt över en natt. Det växer fram, det samlar damm och läggs på hög. Jag gör slut eller tar en lång paus, sånt där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be men just nu behöver jag se det som ett uppbrott. Uddevalla skriker åt mig att stanna ett tag till och se om vi inte kan jobba på det här. Uddevalla ber mig försöka en gång till. Ber på sina bara knän och han har tagit mina vänner och ställt dom bakom sig.
- Jag är ledsen svarar jag sådär som man gör när man gör slut. Det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag behöver. Men det räcker inte. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Du ger mig allt jag vill ha, men jag kommer inte ur mina egna mönster här.

Jag har alltid tänkt att en andra chans skadar ingen. Men jag glömde mig själv. Det skadar inte den som får en andra chans, men det skadar den som ger. Jag har alltid tänkt att man måste fortsätta kämpa. No matter what. Så kommer jag hem efter några veckors sund otrohet med Åre och förväntar mig att allt ska fungera igen. Att vi ska ha fått en nytändning. Men ingenting har hänt. Samma känsla, samma mönster, samma kraftlöshet.

Det är oundvikligt Uddevalla. Jag smeker dina vackra klippor, jag lyssnar till ditt havsbrus, jag luktar på ditt höstregn. Men glöden vi hade är borta. Det finns inget att blåsa liv i. Jag vet inte när jag flyttar ut. Och jag vet inte när eller om jag kommer tillbaka. Men vi kan väl vara vänner? Jag vet inte vart jag ska flytta. Jag har ingen plan. Ingen kontroll. Inte den här gången heller. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på mig.