En tickande bomb.

Idag gör jag en vägg.
En sån där vägg full av klotter, bilder, tankar. En exponerad dagbok. En blogg?
Det har blivit en del väggar genom åren. Började tidigt. Kritor på kökstapeten när jag var fyra. Mamma fick tapetsera om. Bläck vid sängen när jag gick i sexan och pratade med Esset hela nätterna. Rött nagellack när jag gick i åttan och allt var jobbigt. Fast då var det ingen vägg utan golvet. Pappa la nytt parkettgolv till mig den hösten. Den helsvarta väggen våren i tvåan när allt hände. Pappa målade den vit när mamma kom hem. För mig var den väggen svart väldigt mycket längre.
Vi pratade om mina väggar. Jag och hjärnskrynklerskan. Ett av våra första samtal. Vi gjorde en vägg ihop. Enligt henne var det ett sätt för mig att greppa sånt jag inte riktigt kunde nå i mig själv. Vi rev den ihop. Enligt henne skulle det hjälpa mig att släppa taget om de negativa tankarna. Jag slutade hos hjärnskrynklerskan. Kanske hade hon rätt. Kanske hjälpte det mig att prata med henne. Kanske inte.
Jag vet ärligt talat inte.
Men idag gör jag en vägg igen. Den är färggladare än tidigare. Mer ironi. Mer raka linjer. Mer struktur. Mer tjocka svarta spritpennetexter som liksom skriker åt en när man tittar på dom. Men det är mer färg den här gången. Mer gult. Mer grönt. Ljusblått, orange, rött, ja till och med rosa.
Den här gången vet jag varför jag gör en vägg.
Det kommer en repris av våren 2005.
Den här gången är det P.