Om en vän och en räv

Jag ville berätta om min vän. Men jag vet inte var att börja. Jag ville säga vad han får mig att känna. Men jag kan inte ta på dom känslorna. Jag ville berätta hur han är. Men ärligt talat vet jag inte själv. Men jag vet att hans resonemang verkar vettiga när jag hör dom. Jag vet att hans omtanke värmer. Och jag vet att vi skrattar så mycke i lag. Och jag ville berätta om min vän.

Men jag vet inte hur jag ska fortsätta. Kanske med att hur han lever inte är ett dugg klokt. Men ändå det enda rätta. Kanske ska jag berätta om hans levnadsglädje och glöd i ögonen. Och jag ville berätta om min vän. På ett helt öppet och ärligt sätt. Men jag är rädd att säga för mycket.

Och nu vet jag inte hur jag ska sluta heller. Så jag tänker säga för mycket. Jag tänker säga hur hans händer är varma klockan fyra på natten. Jag tänker säga hur jag vill nu men vet att jag aldrig skulle vilja då. Och den meningen tar mig till M. Där saker är tvärt om. Där jag inte vill nu, men skulle vilja då. Då om allt var annorlunda. Men jag vill inte nu. Så jag prioriterar nu med min vän och M ringer och är besviken. Och han ringer igen och säger gulliga namn jag inte hört av honom på månader. Men någon stans är det skitsamma. Det är inget för nu. Och än har jag fortfarande känslor.

Men mina känslor
rinner röda
ut ur öppna sår.