Ingen skugga faller där det ej är sol

Det är snart en månad sedan jag pratade med honom. Det är över två månader sedan jag träffade honom. Då var det gräslukt i södra sverige och vågkluck och sommarljusa nätter. Jag tänker på den natten nästan varje dag. Gud vad jag saknar honom! Jag saknar hans mjuka mörka stämma. Jag saknar hans sätt att bry sig om mig. Jag saknar hans sms och hans klagomål. Den där natten vid sjön vågade jag be honom. Jag vågade be honom att vara min vän öppet. Offentligt, klart och ärligt. En månad senare insåg jag att hans ja var ett nej. Och jag tänker att jag orkar inte vara hemlighet längre. Så jag slutar svara. Och jag saknar så jag fäller tårar och måmga sömnlösa nätter har jag suttit på balkongen och bara stirrat rakt ut i mörkret. Ja, för nu är sommarnätterna inte ljusa längre. Och jag önskar att hans ja var nånting annat än ett nej.
Jag har ingen aning om jag gör rätt som gör såhär. Han har ju inte ens fått förklara sig. Han vet nog inte ens vad han gjort.
Men utan hans respekt för mig vet jag inte hur mycket hans mörkmjuka stämma är värd.

Störst av allt är tomheten, som är så stor att luften inte får plats i mina lungor