När jag vaknar i hans famn och jag får en björnkram är han så nära. Hans andetag mot naken hud får mig att rysa längs ryggraden. Hans mjuka läppar och mjuka ord. Hans röst morgonspricker och han luktar karl. Det är han, han, han. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag väntat med det här?
Och livet är upp och ner som vanligt. Att vänner missbrukar att jag är snäll är det värsta jag vet. Och jag låter det alltid gå för långt tills jag tillslut slår helt bakut. Och jag hatar att jag låter det gå för långt.
Men forsarna börjar susa och bäckarna brusa och Åre är magiskt. Mitt hår luktar cigarettrök och framtiden försvann i dis men kvar så fann jag dina händer. Vänta inte på glöd ur is, sällan är det vinden vänder. Så stanna, förbanna, V A R M I N. Försvinn! Och fly till glömskans länder. Hitta mina läppar, kyss dom i mörkret och få mig känna något annat än smärtan. Fjälluften är förlåtande och jag är gråtande. Frys tårar till is och spara dom i frysen. Glöm och förlåt, men gör det inte för svårt. Låt våren ta dig med storm!
Mina fingrar minns hur dom vandrat över hans tatueringar, och dom har glömt numret till mister M. Eller är det hans som har glömt mitt? Eller har dom smuts under naglarna för nog verkar han ha gått under jorden.
måndag, april 19
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar