Storsnö

Det faller tung, stor snö över byn ja bor i. Jag sitter vaken hela nätterna och tittar ut genom mitt fönster. Kryper upp i filt och raggsockar. Tusen, tusen tankar. Vit, vit snö. Tunga stora flingor.
När jag var liten sprang jag precis som alla andra barn och tittade upp i himlen. Såg ut en extra stor snöflinga som jag sedan fångade på tungan och lät den smälta där. Total fokusering.
Nu sitter jag uppkrupen i fönstret och ser storsnön dala nedåt. Långt långt bortom fjällen och horisonten finns den salta lukten av hav. Långt långt bort i tankarna finns total fokusering. Nätterna igenom sitter jag uppkrupen och tittar på nysnön. Tusen, tusen tankar och du vet hur alla ljud försvinner när det ligger snö. Den liksom dämpar allt. Lugnar. Så jag sitter hellre nätterna igenom i lugn och dämpat ljud än ensam i en säng. Men med sällskap i sängen sovar jag gärna där. Och jag vaknar gärna på en viss arm.

Och han frågar vad jag ska göra där. Och jag modifierar sanningen. För det är alldeles för svårt att berätta mer. Det är alldeles för lätt att inte säga allt. Och egentligen borde jag bara hålla tyst helt. Fortsätta sova på någon annans arm och försöka glömma.