Som Ristafallet

Han slutar inte skicka sms. Skriver om att han inte vill vara självisk men att han saknar att prata med mig. Jag saknar honom också. Jag saknar honom så de gör ont. Jag skriver tusen sms till svar men skickar aldrig iväg dom. Allt känns så meningslöst. Ingen idé att gå under jorden, ingen idé att fly landet, ingen idé att svara. Det kvittar hur gärna jag vill ha honom. Alla de där starka känslorna och kittlandet i magen, åtrån och lusten, lugnet och lyckan. Vad jag känner för honom känner han för någon annan. Och jag hoppas han är lycklig. Jag gör verkligen det. Han är värd det bästa. Ändå gråter jag mig till sömns varje kväll och i mina drömmar pratar han om oss. Och varje morgon blir jag ledsen och besviken när han inte smugit sig in i min lägenhet och jag blir utan morgonkyss. Varje dag är ännu en dag utan honom, å jag saknar honom så det gör ont. Varje morgon är sängen tom och jag vill inte gråta mer. Jag vill inte gråta mer.