En hastig kram och Vi ses

Sitter i ett stockholmskt kök med vita sekelskiftes möbler och en essens av rökelse osar från vardagsrummet. På övervåningen har L just kommit ur dushen och någonstans sitter han och lyssnar på the kooks. Ls trädgård har två äppelträd men är för övrigt ganska fallfärdig och här i stockholm heter nederbörden regn. Jag saknar min snö. Igår begav vi oss ut på stan för att göra den osäker men den gjorde mig osäker istället. Ångesten och gropen i magen som liksom ville äta sig inåt och försvinna när ljud och människor, bilar och lukter blir för mycket och till slut bara smälter ihop i en kaotisk kompott. Jag klarar inte av storstäder längre. Någonstans på vägen försvann småstadstjejen i mig. Hon som absolut aldrig skulle bosätta sig i hemstaden utan skulle ha en mysig lägenhet med högt i tak lite öster om Göteborgs centrum. Istället kom jag ihåg friheten av öppet vatten och mörka skogar, att hälsa på var och varannan människa när man går genom byn är inte så illa ändå. Jag saknar byn och jag tillåter mig själv att sakna byn. Jag tillåter inte mig själv att sakna dig. Jag tillåter inte mig själv svara när du ringer. Jag tillåter inte mig själv sova när jag drömmer om dig. Jag tillåter inte mig själv att borra in mig i din famn.