Efter en helvetisk vecka är det här ett jävligt onödigt inlägg men det handlar egentligen inte om något av det som står här. Precis som vanligt.

Det finns någonting han ständigt påminner mig om. Tåg norrut och jag läser min förra rubrik. "En hastig kram och vi ses" och jag tänker att han inte lever som han lär. Är det något enda man hör honom säga mer än en gång så är det just det där om att inte vara girig och om att se det fina i att ge. Och varje gång han säger det lägger han huvudet lite på sned och han får en rynka någonstans mellan kind och tinning. Men det vet han inte. Jag vet inte om någon annan lagt märke till det men jag ser det även när vi bara pratar i telefon. Och även om han inte lever som han lär alltid är det inte det som spelar roll. Vad som spelar roll är att han lär mig hur fint det kan vara att ge. Och jag försöker leva som jag lärt. Och efter den här kaotiska veckan utan att kunnat tänkt en enda klar tanke försöker jag inte leva som jag lärt. Jag försöker leva. Missförstå mig inte, det handlar inte om liv och död. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att leva. Och det handlar om Hon såklart. Såklart, såklart, såklart. Som med allt med mig kommer det tillbaks till hon. Och när han ringer gör han mina stora problem små. Han får mig att ifrågasätta mina tankesätt utan att han vet om det. Och han får mig att se att något så enkelt som att ge kan få en att leva. Och när han ringer och pratar om att ge lägger han huvudet lite på sned. Och någonstans mellan kind och tinning får han en rynka.