Varfor jag akte

Kanslan av att komma bort infann sig i en 20arig frokens kropp och hon var inte sen att saga nej. Hon pickade och packade. Och hon gav sig av. Och hon trivs i vanstertrafikslandet. Hon trivs pa fri fot. Hon trivs med att komma bort. Och hon far osynliga sms som sager "Mina knan viker sig nar vi kysser" och "Dina hander ar sa kalla men det ar nagot annat som far mig att rysa". Och nar telefonen plingade forra veckan var det pa riktigt. Riktigt verkligt. Och inte osynligt. For hon tanker pa det hela tiden. Pa hennes knan som ocksa viker sig, pa hans hander som alltid ar varma. Pa hans rost. Pa det verkliga. Och vanstertrafik och tegelhus och fri fot ar bra. Men han ar battre.