"- Det är en lång historia"

När jag var liten ansåg jag mycket bestämt att man var vuxen först när man hade körkort och bil. Första vintern i Åre satt jag och L otaliga nätter och skrev vuxenpoängslistor. Se på nyheter; torka av under diskstället; ha principer...
Jag har börjat dricka kaffe. Med mjölk men inget socker. Jeja vs Vuxenpoäng, 1 -0. Men när P ringer mig i London och säger att hon inte sovit på fyra nätter. För att hon oroar sig för mig, för att hon är stressad, för att hon rädd. Och han säger att han inte sover heller. För att han är rädd, för att han oroar sig, för att han tror att hon ska sluta andas igen. Som hon gör när hon är stressad och sover för lite. Och han ber mig aldrig komma hem. Säger bara att han behöver prata med någon. Jag har alltid haft lättare att prata med P än med henne, men den här sitsen har jag aldrig suttit i. Det brukar vara jag som behöver någon att prata med och han som lyssnar. Men han ber mig aldrig komma hem. Han vet att jag måste fly.
Att bli vuxen kanske inte är att ha bil och torka under diskstället och dricka kaffe. Det kanske är att inse när man måste göra saker som är bättre för andra än för sig själv.
Men som jag sa till M, det är en lång historia. Och det är lättare om folk tror jag hade hemlängtan eller åkte för att Geisha bad mig. Och P ringer mig när jag är på långpromenad i solsken och vinterknarr under skorna, och han säger att jag vuxit i hans ögon. Och Geisha säger till folk som frågar; -Vafan, är inte du i England? -Näpp, jag tvingade hem henne. Och hon ringer och frågar om det är bättre med hemlängtan. Det där med att "det är en lång historia" är en lätt utväg. Men ingen flykt.