Skammen

Självförakt. Skuld. Skam. Skam är så svårt att erkänna. En förbjuden känsla. Ett ord man aldrig uttalar högt. Det är skam i mig för så mycket. Och det är så sjukt svårt att sätta ord på. Skam över alla de vänner jag ljugit eller undanhållit sanningen för, dom har öppnat sig för mig men aldrig fått något tillbaka. De flesta är inte mina vänner längre. Jag förstår dom. Skam över att jag fortsatt ligga med dig, fast jag har vetat hur fel det är. Fast jag vet att det hindrat mig så många gånger att gå vidare. Fast jag vetat hur ont det gjort i mig när du sen gått därifrån. Skam över alla dom gånger jag njutit av dig, jag vet, det är en konstig skam. Men jag har ju vetat att du är förbjuden frukt. Skam över alla dom gånger jag trott på dig. Fast jag vetat att jag inte borde. Det är ju bara tomma ord, utan tanke och intuition bakom. Där kom skulden igen, när jag tycker jag är hård mot dig. Det är sjukt. Skam för att jag känner skuld. Du hör ju själv, det här är så destruktivt så det är inte sant. Skam över att jag inte svarar när du ringer, det känns barnsligt och elakt, men jag orkar inte höra din underbara röst. Orkar inte tänka på hur gott du luktar. Skam för att jag ursäktar mig. Det är sjukt. Det är ju du som är otrogen, inte jag. Men jag vet, jag bär min skuld i det här också. Det är en tung skuld, jag skulle vart i Kina om man kunde lägga den på mina axlar. Framförallt, och störst, är skammen över att jag hoppats. Jag vet inte om jag gör det fortfarande, hoppas alltså, kanske en liten del. Jag har hoppats på att du och jag skulle bli vi en dag. Jag har hoppats att du skulle älska mig. Jag har hoppats på att du skulle säga det. Jag har hoppats på att du skulle visa det.  Jag har hoppats på varenda liten sak du sagt. Dina ord har aldrig varit annat än ord. Tomma ord. Aldrig handling. Ändå har jag hoppats. För det är skammen så stor, och den äter mig innifrån. Den tömmer lungorna på luft och hjärtat på styrka. Skammen över att jag hoppats förtär mig, sliter i mig och plockar fram mitt allra bästa och största självförakt. Skammen över att ha hoppats på något som aldrig kommer bli. Hur överger man hoppet? Hur ska jag våga inse att du inte älskar mig när det gör så ont? Hur kommer jag förbi självföraktet och skammen med livet i behåll?