Självförakt och skuld

För en gångs skull tar det stopp när jag ska skriva. Det som annars är så enkelt men just det här är så svårt att erkänna för sig själv.
Jag har varit någons älskarinna så länge att jag tappat all självrespekt.
Det gör ont att erkänna för sig själv hur mycket det skadat mig. Skadar mig. Det är som att min självkänsla faller i en bottenlös brunn. Jag tycker ju inte om otrohet. Jag vill ju inte vara 'den andra kvinnan'. Utan att jag sett det är det precis som att del för del av mig suddats bort och det enda som finns kvar är tidsfördrivsälskarinnan och en jävligt lättlurad tjej. Någon som gått på allt du sagt och gjort. Känslan av självförakt slår som en vägg emot mig, jag har förträngt det så länge. Förträngt att det bara handlat om dig och din vilja. Vad hände med mig? Vart tappade jag bort vad jag vill? Jag vill ju inte vara någon som förstör en familj. Jag vill ju inte vara någon som bara duger för dig ibland. Jag vill ju inte vara din leksak.
Det sjuka är att jag får dåligt samvete bara av att skriva det här. Tycker att jag är för hård mot dig. Det är sjukt. Även om jag ser min roll i det här, du och din familj skulle säkert fungerat bättre om inte jag fanns, men det är du som är otrogen. Och jag tycker ju inte om otrohet. På nåt sätt ska jag nog vara glad att du aldrig varit min. Då hade du troligtvis varit otrogen mot mig istället.
Det känns som pest eller kolera. Återigen skuldkänslor. Återigen sjukt att jag känner så.
Det mesta känns jävligt förvirrat i mitt huvud.
Men jag vet att jag inte vill förstöra för varken din familj, dig eller mig själv. Och jag vet att jag inte har lust att vara någons älskarinna.