9:e December

Imorse vaknade jag av att telefonen ringde. Min enda lediga dag den här veckan och jag var bakis, trött och irriterad. Imorse när jag vaknade var det den 9:e december. Anna-dagen. Min namnsdag. Det som brukade vara min Morfars födelsedag. Och den här dagen brukar jag ringa min mamma och gratta henne, för hon heter också Anna. Direkt vi har lagt på brukar jag ringa min pappa för att försäkra mig om att han tar hand om mamma. Egentligen är det nog mest jag som tänker på Morfar just den här dagen.
Så imorse ringde min telefon iallafall och väkte mig. Det var min kusin. Älskade, älskade bästa vän. Och hon berättar dom mest bästa nyheter som får mig att rysa av lycka för hennes skull! Och mer än så har jag lovat att inte säga. Men jag blev tusenglad och på balkongen med morgonkaffe, tillhörande cigg och soluppgång över renfjället tänkte jag att den här dagen kan inte finnas något negativt med. Det kan inte finnas någonting som gör det här till något annat än världens bästa dag. Och Mister Mystik hör av sig och skrattar och pratar och skämtar med mig. Han delar med sig av sina tankar och bekymmer och av sin glädje och sina små konstiga ideer. Och han kallar mig busunge och får en glimt i ögat innan vi säger hejdå och försvinner i dålig täckning. Och knappt tjugo minuter senare hittar jag mig själv skrikandes i irritation, frustration, ångest och ilska. Trots att P och Hon är 80 mil bort lyckas dom förstöra mig. Och jag slipar mitt skrivbord tills jag blöder om händerna. Sen går jag ut på balkongen med duntäcke. Sätter mig på kallt betonggolv och tänder ett ljus för min Morfar. Och jag vill gråta. Men några tårar kommer inte. Så jag sitter kvar på kallt betonggolv och hör telefonen ringa ut inne i lägenheten. Ljuset har nyss brunnit ut, men jag sitter där än.