Nattpromenad

Det startar som en vänlig klapp på ryggen av mig och ett "Hej du".. Ingen mer tanke på det. Sen kryper en känsla längs ryggraden om att vara iaktagen. Så jag vänder mig om och där är han. Och hans brännande blick borrar sig in i mig. Och jag får ett "Hej igen" och en varm kram och plötsligt är charmigt blyga killen inte särskillt blyg utan bara charmig. Och vi pratarpratarpratar. Pratarskrattarpratar. Och ibland tappar jag bort samtalsämnet och fastnar i hans ögon. Hans ögon som liksom suger tag i mig. Och vänner som kommer fram och pratar. Och jag försöker vara trevlig fast jag tycker att dom stör. Och det är väl i och för sig ganska kul. Men jag tappar bort samtalsämnen och fastnar i hans ögon. Hans ögon som suger tag i mig. Hans ögon som vet precis vad han vill. Och som visar det. Och när klockan är tillräckligt sent för att vara socialt accepterat drar han tag i mig. "Ska vi gå hem till dig eller mig?" är första frågan efter dörren har stängts efter oss. Och det är minusgrader och kallt och han drar med mig till Susabäckens sista porlande för det här året. Han tar tag i min hand när jag nästan ramlar och han pratar om spelberoende och jämthunden och det är nymåne mellan trädkronorna. Det ligger nysnö som dämpar alla ljud.
Allt utom hans andetag.
Och stjärnor lyser över Åresjön som bär nattdimma. "Hit ska vi" och jag svarar Hit ska du. Han ifrågasätter och ser besviken ut. Och jag vet inte vad jag vill. Jag vet att jag inte vill falla dit igen. Och argumenterar för och jag har inget bättre att komma med än att; Jag kan ju inte gå till jobbet i läderbrallor förstår du väl. Och han frågar vilka av hans byxor jag vill låna...
Hur det slutade?